Recension: Dragon Age: Inquisition [PS4]

Förlåt att det tog lång tid innan jag hörde av mig igen! Du måste förstå, jag har inte känt något liknande på väldigt länge. Ja, jag vet att jag har sagt att jag aldrig skulle glömma Skyrim, Oblivion och Fallout 3 – att jag alltid skulle minnas tiden som vi hade tillsammans. Jag har blivit visare nu, jag vet att det krävs engagemang, att jag måste visa respekt och att vi måste tillbringa mycket tid tillsammans. Säkert flera hundra timmar.

Den här gången är det på riktigt, jag lovar! Nu handlar det inte om att bara få en trofé till på väggen, inga gummiband eller tejpade kontroller för att slå på en krabba i flera timmar för att öka mitt försvar. Den här gången är det på riktigt. Det handlar om Thedas framtid, att få landet på fötter igen och det handlar om drakar, stora drakar!

Redan nu tror jag att du har listat ut att jag verkligen gillar Dragon Age: Inquisition men som vilken nyförälskad själ som helst tänker jag inte sluta prata för det. Du behöver ju också veta vad det är som gör det här spelet så bra, så magiskt. Det första jag måste erkänna är att jag trodde att jag skulle tycka om det första Dragon Age-spelet när det kom, men tyvärr föll det mig inte alls i smaken då det krävde för mycket taktik och jag slutade spela bara några timmar in i spelet. Uppföljaren hoppade jag helt över på grund av kritiken som riktades mot det. Dragon Age: Inquisition är alltså per definition min allra första, riktiga upplevelse av Biowares fantasiuniversum.

Spelet börjar med att protagonisten jag styr, med nöd och näppe lyckas fly undan en katastrof orsakad av hemska monster. Känslan är från början tumultartad då jag inte vet vad som händer eller vem karaktären som jag styr är. Det är dock klart och tydligt att hjälten i allt kaos har fått en kraft som behövs för att nedgöra den stora ondska som släppts lös.

Överallt i världen har det öppnats revor som gör att demoner och monster får fritt tillträde till världen där alver, människor, dvärgar och qunari försöker samsas om rikena. Relationerna mellan raserna är redan ansträngd och det blir inte bättre för att det nya hotet introduceras. Som ledare av den nya makten slängs jag mellan politiska konflikter, episka strider med demoner, mordhot och en hel del beslut som måste fattas för att styra riket rätt. Jag räddar även en get som har sprungit bort och hämtar ett försvunnet paket vid en bäck.

Om vi ska lyckas besegra den här demonen krävs det taktik. Och ett riktigt stort armborst!

Dragon Age: Inquisition är enormt, både när det gäller kartan över spelet men även i mängden uppdrag som hela tiden dyker upp på skärmen likt ogräs. Spelet har mörkret och storleken av Skyrim, sidouppdrag i mängder som från ett onlinerollspel och en berättelse som tilltalar både Game of Thrones-publiken och inbitna Dragon Age-spelare. Jag har tillbringat över 50 timmar i spelet nu och är helt förlorad. För varje ny uppdragsmarkör som syns på kartan börjar Elder Scrolls-hjärtat i mig bulta hårdare och varje uppdrag som för mig närmare spelets slut gör mig lite ledsen.

Karaktärerna som är en del av min grupp är för det mesta välspelade, de har en trovärdig bakgrund och levererar repliker tagna ur en mycket välskrivet manus. Visst finns det stereotypa personligheter lite här och där men det kan jag förlåta eftersom berättelsen i sig lyfter upp helhetskänslan en bra bit. BioWare lyckas förmedla en stark historia med bra djup där jag har mycket lätt att gilla de karaktärer som tilltalar mig och formligen avsky de fega uslingarna med förstörelse och kaos på agendan.

Kontrollerna känns överlag robusta och vältrimmade, det enda jag har synpunkter på är att det är lite svårt att sikta när jag använder avståndsvapen. Återkopplingen i handkontrollen när man får in en kritisk träff är riktigt skön, förmodligen eftersom att vibrationerna i DualShock 4 används sparsamt.

Grafiken är bländande vacker och målar upp underbara landskap med passande och verklighetstrogna väderförhållanden. Jag har vid ett flertal tillfällen upptäckt att jag gärna stannar upp i spelet och bara tittar på omgivningen.

En vacker vy som denna skulle bara kunna blir bättre om…vänta, är det där en DRAKE?

Ett så pass stort spel som Dragon Age: Inquisition är så klart svårt att programmera till perfektion och visst finns det små problem. Klantigt placerade småstenar som min karaktär fastnar i och irriterande branta backar som gör det omöjligt att klättra upp för ett intressant berg är några av dem. Det finns underhållande saker också som att hjälten efter ett hopp fastnar några pixlar ovan mark för att fastna i en upprepad animation där spelet tror att karaktären faller. Helt plötsligt gör världens frälsare en bättre ”moonwalk” än Michael Jackson!

BioWare har klart och tydligt visat mig att Dragon Age: Inquisition är ett spel för mig och jag kommer att fortsätta spela det länge, kanske ända till nästa Mass Effect?