Recension: Dordogne [PS4, PS5]

Har du också haft ett speciellt sommarlov när du var yngre? Ett sådant där som känns magiskt, ett sommarlov som du kan minnas tillbaka till och känna dig liten igen? Det är precis vad Dordogne handlar om, ett riktigt äventyr, målat i vackra vattenfärger.

Vi får följa huvudpersonen Mimi under två perioder under hennes liv; dels den där hon får uppleva det formativa sommarlovet, men även när hon återvänder som vuxen för att ta itu med sina minnen. Den vuxna delen handlar egentligen om att förstå vad som hände den där sommaren för länge sedan, eftersom hon har tappat minnet från den tiden.

Berättelsen kretsar kring Mimi och hennes farmor, som kommit att spela en stor del av Mimis liv, även om hennes far tagit avstånd från sin mor. I passagerna som barn får vi vara med när hon upplever sitt äventyr och under tiden som vuxen, får vi försöka minnas vad som hänt.

Konceptet är helt unikt för mig och målas upp väldigt väl under spelets gång tycker jag. Vänskapen som växer fram mellan Mimi och hennes farmor känns väldigt äkta och när jag upplever de vuxna partierna kastas jag mellan sorg och glädje.

Det genomgående grafiska temat är en saga för sig med landskap målade i vattenfärger. Det lilla samhället Dordogne och dess kringliggande miljöer gör sig väldigt väl i dessa nyanser som liksom spär på känslan av ett barns sommarlov.

Själva spelet går i väldigt lugn takt framåt och jag styr Mimi ur tredjepersonsvy. Fokus i spelupplevelsen ligger på upptäckter och att insupa de vackra miljöerna. Styrningen känns lite sladdrig ibland, och eftersom vyerna ändras titt som tätt kan det ibland kännas lite avigt att styra huvudkaraktären.

Det tar inte speciellt lång tid att spela igenom berättelsen och jag vill därför rekommendera att verkligen ta tillfället i akt under varje spelsegment att utforska, upptäcka och insupa känslan från varje miljö. Jag stannar upp flertalet gånger får att bara njuta av det jag ser på min skärm och faktum är att jag nog aldrig tagit så många skärmavbilder som i detta spel.

När jag sitter och försöker sammanfatta min genomspelning av Dordogne kan jag inte annat än att gå tillbaka till den inledande texten. Känslan jag har med mig är bitterljuv; jag har fått uppleva ett otroligt äventyr i form av en liten flicka, och ett livsöde i form av minnen tillsammans med den äldre versionen av Mimi. Jag vill inte hoppa in och spela om spelet direkt, utan istället luta mig tillbaka och minnas sommarlovet som jag lagt bakom mig redan nu.