Recension: Doom Eternal [PS4]

Doom-serien har sedan länge varit en koloss till kulturfenomen och lever tack vare sina många fans och högkvalitativa spel vidare från spelgeneration till spelgeneration. 2016 kom Doom (8/10), som många såg som nystarten på serien efter ett längre uppehåll. Fyra år har gått sedan dess och nu har äntligen uppföljaren med det mäktiga namnet Doom Eternal släppts med buller och bång.

Tillsammans med sin föregångare är Eternal en unik stjärna på den moderna skjutspelshimlen. Likt andra långkörande spelserier med återkommande drag är dess olika egenskaper och egenheter nämligen så väl inarbetade i spelarnas huvuden att man snarare hurrar av förtjusning var gång det dyker upp något man känner igen istället för att det skulle kännas återanvänt. Trots att jag har brottat ner horder med Caco-demoner, imps och Pinkys genom åren är det svårt att tröttna när det finns så många sätt att besegra dem på.

Det huvudsakliga draget som gör framförallt de senaste två spelen unika är faktiskt själva grundupplägget. Att göra som i majoriteten av andra spel i genren och stå still, ofta bakom något skydd skjutandes på en fiende långt borta är nämligen förenat med direkt livsfara i Doom. Fienderna är snabba och hänsynslösa, magasinen till mina bössor är små och min hälsa tickar ner läskigt fort om jag låter mig bli träffad av fiendeeld. När jag så spelar Doom: Eternal håller jag mig på resande fot och färdas snabbt fram längs de arenaliknande utrymmena som fylls med monster allt som oftast.

För att spela spelet med effektivast resultat gäller det att snabbt kunna analysera och anpassa sig efter de olika konstellationer av oknytt som attackerar. Allt eftersom jag avancerar i spelet låser jag upp större delar av min vapenarsenal vilket öppnar upp för nya sätt att ta mig an situationerna. De olika vapnen är effektiva mot olika motståndare, vilket leder till att ogenomtänkt skjutande oftast slutar i ammunitionsbrist och senare även brist på hälsa. För att hålla sig vid liv och fylla sina magasin gäller det att utföra så kallade ”glory kills” av sina motståndare. Lyckas jag peppra ner en demon till låg hälsa och ta mig fram tillräckligt fort för att avsluta den kan jag hålla mig levande några sekunder till eller motorsåga den för lite ammunition. Det är ett roligt och framförallt engagerande system som gör att spänningen alltid ligger på topp utan att det känns för stressigt.

Utvecklarna bakom Eternal vet att serien är något av ett kultfenomen, ett faktum som de på ett roligt sätt använder sig av i spelet. Framförallt handlar det om alla samlarföremål du kan samla på dig under din resa genom spelets allt köttigare nivåer, men även trevliga påskägg och detaljer. Allt från plastfigurer föreställande fiender, vinylskivor med klassiska Doom-låtar och fuskdisketter hamnar i mina fickor och jag kan kika på dem i lugn och ro i Doom Slayers rymdskepp. Att leta efter dem är roligt, men med hjälp av en allt för tydlig karta och en smidig teleporteringsfunktion blir det lite för enkelt ibland, vilket tar udden av glädjen.

Eternal är en stabil uppföljare och en given medlem i Doom-familjen, inte bara för att det är vansinnigt snyggt, välflytande och superbt designat. Det är även för innehållsrikedomen i form av mängder av vapenalternativ, uppgraderingar, förmågor och extramaterial som engagerar gång på gång. När enspelarkampanjen är avslutad finns det dessutom ett riktigt intressant flerspelarläge för de som vill ha lite extra grädde på moset. Om du är ute efter ett hetsigt, brutalt, involverande och underhållande spel har du definitivt kommit rätt, för Doom lever vidare än en gång.