Recension: Doom 3 BFG Edition [PS4]

Efter de kolossala framgångarna med Doom (9/10) och Doom 2 (9/10) tog id Software ett uppehåll från serien för att ge sig på utmaningen att skapa en förstapersonsskjutare helt i 3D. Även om nivåerna i Doom-spelen var tredimensionella bestod fienderna fortfarande av 2D-objekt, och begränsningarna i den befintliga motorn började visa sig.

Resultatet av denna satsning blev den nästan lika gränslöst populära Quake-serien, som i slutänden etablerades mer genom flerspelarläget än själva kampanjerna. Men i slutänden fanns ändå törsten för mer Doom kvar, och slutligen såg Doom 3 dagens ljus 2004. Tyvärr fick vi även en läxa i att vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Enormt mycket hade hänt i genren sedan id Software etablerade Doom-serien som riktmärke i den explosionsartat växande genren, och naturligtvis ville utvecklarna inte bara göra samma sak ännu en gång. När man ska vara ledande i branschen måste risker tas emellanåt, men tyvärr är många av dessa chansningar i Doom 3 otroligt felriktade.

Det vindsnabba tempot lyser intensivt med sin frånvaro redan från början, där du istället får bevittna 5–10 minuter av dialog innan du ens får röra ett vapen. När du väl blir beväpnad märker du att det inte bara var under dialogsekvenserna som du rör dig som i sirap.

De tajta kontrollerna har bytts ut mot en långsammare variant som påminner mer om ett spel i överlevnadsskräckgenren än en förstapersonsskjutare. Likaså har många av de tidiga fienderna bytts ut mot gråa och trista zombier som snubblar runt i mörkret i basen du navigerar. Visst får vi se en nytolkning av imps från originalspelen och även en del mer kreativa skapelser ju längre spelet lider, men ingen av dem kommer ens i närheten av designen eller implementeringen från de två första spelen.

Vapnen då? De kan väl inte ha misslyckats med vapnen också? Tråkigt nog är dessa också otroligt platta och livlösa jämfört med de mästerverk som de lyckades skapa så många år tidigare. Varken känslan eller ljudet från dina skjutjärn ger någon form av inlevelse eller återkoppling, vilket bidrar till besvikelsen ganska omfattande.

Om jag ska fokusera på något positivt så är portningen av spelet väldigt välgjord. Spelet är från en era där karaktärsmodeller såg väldigt kantiga och konstiga ut, men Panic Button har verkligen gjort det bästa av vad de hade att jobba med. Allting flyter på i en i princip felfria 60 bildrutor per sekund, vilket är en rejäl uppgradering från tidigare konsolversioner.

Problemet med Doom 3 ligger dock inte på den tekniska sidan. Tvärt om verkar spelet ha designats som en teknikdemo, då själva spelmotorn och vad den kunde göra var riktigt banbrytande för den tiden. Det som gör spelet till en så monumental besvikelse är att allt annat känns själlöst och ointressant, och skapade en skepsis runt om det verkligen skulle bli fler spel i serien. Du kan alltså med gott samvete hoppa över detta spel och gå direkt till den härliga omstarten av serien från 2016 istället.