Recension: Doom 2: Hell on Earth [PS4]

Efter att id Software fick sitt stora genombrott med Doom (9/10), som vid tillfället var (och till viss del fortfarande är) en måttstock för speldesign i en förstapersonsskjutare, ställdes förstås frågan hur de skulle kunna förbättra konceptet. Hur är det ens möjligt att toppa spelet som erbjöd en av de mest tillfredsställande hagelbössorna i spelhistorien? Jo, genom att designa en ännu fetare hagelbössa.

Som om inte detta var nog lyckades de även förfina nivådesignen ytterligare och skapa några av de mest diaboliska striderna som har skådats i genren. De skapade helt enkelt Doom 2: Hell on Earth.

Vid första anblick ser spelet ganska snarlikt ut föregångaren, men det dröjer inte många nivåer förrän den ökade komplexiteten i designen lyser igenom och bitvis inbjuder till pusselsekvenser för att kunna ta dig fram. Detta inverkar dock inte på något vis det smått vanvettiga tempot som originalspelet etablerade, utan agerar lite mer som ett komplement för att skapa en bättre bredd och variation.

Den redan lysande vapenarsenalen utökas också med den smått underbara Super Shotgun, vilket är en dubbelpipig hagelbössa som i princip kan klyva en pansarvagn på nära håll. Även med dagens mått mätt finns det väldigt få skjutvapen i spelvärlden som kan mäta sig med denna skapelse, och trots den massiva skada den orsakar är den ändå välbalanserad. Om du använder den för mycket kommer du ganska fort få ont om ammunition, så det är bäst att avvakta till den verkligen behövs.

Doom 2 frångår även det episodiska upplägget från föregångaren och skapar istället en mer sammanhängande upplevelse rent tematiskt. Det syns även att spelet utvecklades med mer högpresterande datorer i åtanke då det finns fler öppna områden med ofantliga mänger fiender som måste jämnas med marken. Det är kanske inte den mest underhållande delen som gjorde Doom så framgångsrikt, men det finns gott om trånga labyrinter med närgångna fiender också.

Inkluderat i detta paket har vi även Master Levels, vilket är nya nivåer som släpptes som en expansion året efter lanseringen. Som namnet antyder behöver du verkligen hålla tungan rätt i mun för att navigera dessa utmaningar, och det förlänger verkligen livslängden på ett redan ganska omfattande spel.

Doom 2 är ett mästerverk som likt originalspelet i serien har överlevt tidens tand på ett synnerligen imponerande vis. Det är fortfarande otroligt enkelt att försvinna in i ett töcken av ”bara fem minuter till”, och styrningen har översatts imponerande väl till handkontroller. Det enda jag egentligen saknar i både detta och föregående spel är möjligheten att snabbspara. Med tanke på att marginalerna är otroligt små hela tiden blir det en hel del sparande och laddande av sparfiler, och det blir aningen för klumpigt att navigera menyerna varje gång istället för att ha en dedikerad knapp för det.

Detta är dock petitesser i det stora hela, och alla bör spela Doom 2. Nu.