Recension: Dolmen [PS4, PS5]

Ibland dyker det upp spel som känns som kärleksförklaringar eller hommage till andra spel och när jag startar upp Dolmen för första gången blir det tämligen uppenbart att utvecklarna sneglat både en och två gånger på Dark Souls.

Faktum är att likheterna är så stora att det i mitt huvud blir omöjligt att inte jämföra dem och det blir av naturliga skäl en orättvis balans.

Efter att ha valt startyrke börjar jakten efter fragment från Dolmen-kristallen, ett material som är nödvändigt i utforskandet av rymden. Du skickas ned på en gruvplanet och inser ganska snart att saker och ting inte står rätt till. Den mörka science-fictioninramningen bidrar till en tät stämning och mixen mellan okända, organisk materia och högteknologisk arkitektur faller väl ut.

Utforskningsdelen bjuder på en del avstickare och vägval, även om den illusionen ibland bryts av låsta dörrar som knuffar dig lätt i den riktning du måste gå för att ta dig vidare. Berättelsen drivs framåt mestadels av korta loggmeddelanden med en och annan mellansekvens inslängd. Precis som i spelen som använts som förebild, krävs det en del av spelaren för att hänga med i händelserna och förstå vad som hänt.

Stridssystemet sitter i ryggmärgen på mig som ganska nyligen lagt ett tresiffrigt antal timmar på Elden Ring (10/10). Det som känns nytänkande och fräscht är att magi- och färdighetspoäng bytts ut mot energi som används för helning, specialförmågor och avståndsvapen. När det gäller gevär och pistoler, laddas energin tillbaka precis som med uthålligheten medan närstridsattacker med elementförmågor och helande förbrukar energin permanent. Till din hjälp har du några batterier, men det tar ganska lång tid att byta batteri vilket gör att det krävs en del taktik att få till det under exempelvis en stressig bossfajt.

Bossarna känns utmanande och har ofta några förödande attacker som måste genomskådas och undvikas precis som genren bjuder. Det handlar om att lära sig mönster och att inte vara för girig med attackerna, då det alltid straffar sig i längden. Även om bossarna känns maffiga, så beter sig de vanliga fienderna lite underligt. Deras artificiella intelligens känns rentutsagt ofärdig och ologisk. Ibland vänder de och börjar traska mot sin ursprungsposition när det känns som om vi är mitt i striden och en del flygande fiender har rörelsemönster som är helt obegripliga på ett negativt sätt. Dessutom verkar de tolka omgivningarna annorlunda och det går att utnyttja miljön för att trivialisera vissa fiender med avståndsattacker.

Även det grafiska känns bitvis opolerat och ofärdigt. Min karaktär fastnar på osynliga kanter och små avsatser som inte borde vara blockerande hinder. Karaktärsmodellernas animeringar är lite stela och jag upplever bitvis dippar i bildskärmsuppdateringen.

Skavanker till trots så känns Dolmen som en habil ”soulslike” och om det är en genre du gillar, är det här ett spel för dig. Trots en misslyckad Kickstarter-kampanj gav den brasilianska studion inte upp och för ett första spel utanför mobilplattformarna så är det en imponerande debut.