Recension: Disintegration [PS4]

150 år från idag har klimatförändringar knäckt vårt samhälle och vår framtid på planeten är hotad. Våra vassaste vetenskapsmäns lösning är att vi flyttar över våra hjärnor till robotkroppar för att försäkra vår överlevnad och spara på jordens resurser. Den militära organisationen Rayonne reser sig ur skuggorna av denna teknologi och vill tvinga människor att flytta över sina hjärnor för att på så sätt förslava mänskligheten.

Alla som motsätter sig denna idé stämplas som fredlösa. Som Romer Shaol har du vaknat upp och bestämt dig för att du inte vill vara en del av Rayonne längre. I samband med ditt avhopp träffar du på en brokig grupp i samma situation och ni flyr gemensamt till en region där delar av motståndsrörelsen befinner sig. Det är nu ditt jobb att leda ditt band av bröder och systrar samt trygga mänsklighetens framtid.

Romer Shaols största tillgång är att han är en baddare på att ratta en gravitationscykel. Detta ger dig en god överblick i förstapersonsvy och lämplig att kommendera din trupp på tryggt avstånd. Din hoj är bestyckad så du både kan ge eldunderstöd och reparera dina stridskamrater på distans.

Med styrkorset kan du smidigt välja vilken av dina maximalt fyra allierade du vill ge en order på ärans slagfält. Det går även utmärkt att susa in med sin trupp och assistera mer offensivt, men samtidigt finns det taktiska för- och nackdelar att beakta beroende på motstånd och omgivningen.

Jag fattar snabbt tycke för min grupp och vill verkligen skydda mina plåtpolare när de blir beskjutna och hamnar i underläge. Mycket tack vare bra röster och personligheter som är lätta att tycka om. Plus att det är roligt att panga saker från sin gravitationscykel.

Själva handlingen är varken bra eller dålig, men aningen tunn och utelämnar saker som gjort den mer trovärdig och underhållande. Miljöerna hade behövt mer variation och känns ibland mer som kulisser när det exempelvis inte går att ta skydd i stora byggnader.

Något som dock är uppseendeväckande bra och bör berömmas är din trupps artificiella intelligens, som gör ditt ledarskap till ett rent nöje. Det är också tydligt att en gammal Bungie-anställd format den grafiska stilen till något som känns både Halo och Destiny i positiv bemärkelse.

Det finns även ett flerspelarläge där du kan mäta din skicklighet och ledarskap mot andra i upp till tre olika spellägen. Själv uppskattade jag mest läget Zonkontroll som låter dig inta och försvara olika zoner i klassisk Battlefield-anda.

I mötet med andra spelare kan du välja mellan nio olika grupper med olika förmågor, men det mest nervkittlande är ändå att se en medspelare på gravitationscykel. Ett utmärkt tidsfördriv och en extra utmaning för de som känner sig manade.

Disintegration är byggt på en intressant premiss med taktiskt ledarskap från en gravitationscykel i centrum. Det finns många saker jag gillar, men också brister som gör att den sanna potentialen går förlorad. Jag anar att det är budgeten som hållit tillbaka spelet och det är verkligen synd.

Min förhoppning är att det här spelet ska få en uppföljare där de kan åtgärda alla brister och få visa vad de egentligen ville skapa. Jag vill ha bättre handling och mer av allt. Fler typer av fiender, fler uppgraderingar och modeller av gravitationscyklar och nya miljöer. Oavsett är jag nyfiken på vad V1 kommer hitta på härnäst.