Recension: Dishonored 2 [PS4]

Att designa smygelement i ett spel är något som kräver oerhört fingertoppskänsla. Dels ska det vara tillräckligt utmanande för att spelaren inte ska kunna valsa igenom välpatrullerade områden utan konsekvenser, men samtidigt ska det inte kännas överdrivet bestraffande när saker och ting går snett.

Ett av de spel som har lyckats balansera detta absolut bäst är Dishonored, som snabbt seglade högt upp på min personliga topplista när det släpptes under förra konsolgenerationen. Nu när uppföljaren är här, är både mina förhoppningar och förväntningar skyhöga, och mycket ska till för att de ska infrias.

När berättelsen tar vid får vi bevittna början av en statskupp i Dunwall, där Emily Kaldwin numera är kejsarinna. Delilah, en kvinna som påstår att hon är syster till den mördade kejsarinnan Jessamine, tänker ta makten med våld. Mitt i detta tumult stannar allt upp och du får välja om du vill spela igenom hela berättelsen som Emily, eller förra spelets protagonist Corvo Attano.

Ditt beslut har inte jättestora konsekvenser för berättelsen, utan skillnaderna handlar mer om vilka förmågor du har till ditt förfogande. Båda karaktärerna kan spelas precis hur du själv vill, men personligen tycker jag att Emily passar bättre som en smygande karaktär medan Corvos färdigheter är mer anpassade för att skapa smärtsamma situationer för sina fiender. Det är ett välkommet drag eftersom det skapar ytterligare omväxling om du spelar igenom kampanjen flera gånger.

Sokolov försökte sig på ett självporträtt, men jag vet inte om det blev så lyckat.

Oavsett om du spelar som Corvo eller Emily är slutmålet detsamma. Du måste se till att återta tronen från Delilah, med tanke på att hon har andra prioriteringar än det som är bäst för folket. För att kunna nå henne måste du finna hennes svagheter, och det betyder att du behöver söka upp diverse människor som har deltagit i kuppen på olika nivåer.

En av de starkaste punkterna från originalet var miljö- och nivådesignen, och det är glädjande att se att den fortfarande är av toppklass. Till skillnad från det mörka och kalla Dunwall, påminner Karnaca mer om ett soldränkt medelhavsområde. De extrema klassklyftorna finns dock kvar, och det är en gigantisk skillnad mellan de fattiga områdena och de flådiga palatsen där vissa av dina mål befinner sig. Allting känns levande och miljöerna dryper av stämning och bakgrundshistoria, som ofta går att finna genom att läsa böcker eller brev som ligger spridda i nivåerna.

Om du, liksom jag, älskar att ta dig an rollen som lönnmördare i spel där det tillåts, kommer Dishonored 2 att göra dig ganska lycklig. Det är otroligt tillfredsställande att navigera sig igenom miljöerna med hjälp av sina specialförmågor, och det finns alltid en rad olika vägar att ta sig fram om du verkligen utforskar alla skrymslen och vrår. Spelet känns verkligen byggt från grunden för att fungera som ett smygspel, men samtidigt finns det inget som hindrar dig från att köra en hybridstil där du låter svärdet tala när du väl blir upptäckt. Förutom när du är ute efter troféer förstås.

Dessa mekaniska eländen ställde till otaliga problem för mig.

Grafiken är bländande vacker emellanåt, med härliga utsikter blandat med detaljfyllda stadsmiljöer. Det finns så mycket som berättas just genom miljödesignen, att det är ett rent nöje att rota runt i alla gränder för att hitta alternativa vägar och hemligheter. Det finns dock en del grafikbuggar som gör att texturer inte laddar korrekt eller flimrar. Själva spelupplevelsen lider ju inte direkt av det, men det är synd att sådana missar uppstår och bryter stämningen.

Dishonored 2 är ett spel av yppersta toppklass på i princip alla fronter, och det är nästan förbryllande hur Arkane Studios lyckas trycka in så mycket detaljer i ett spel som erbjuder så pass många vägar att gå. Jag kände omedelbart ett sug att starta upp en ny genomspelning av kampanjen när jag var klar med Emilys sida av berättelsen, och det säger en del om ett spel där jag redan har lagt ner över 20 timmar av min tid på att ta mig igenom uppdragen utan att döda någon. Det här var ett av mina mest efterlängtade spel för spelåret 2016, och det har inte gjort mig besviken på något vis.