Recension: Diablo III: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition [PS4]

Blizzard är ett företag som verkar ha ett magiskt recept för hur de ska kunna fånga mig i deras spelvärldar. World of Warcraft är förmodligen det bästa exemplet på detta med tanke på att jag knappt vågar tänka på hur många timmar jag har tillbringat i Azeroth, men Diablo-serien kommer inte långt efter.

Denna Ultimate Evil Edition av Diablo III innehåller både grundspelet och expansionen Reaper of Souls som släpptes till PC tidigare i år. Den ger tillgång till ytterligare en akt i berättelsen som tar vid strax efter händelserna i huvudspelet och lägger även till en ny karaktärsklass som heter Crusader. Utöver detta ökas maxnivån på karaktärer från 60 till 70. Det är med andra ord en klassisk Blizzard-expansion som i princip alltid lyckas ge mer av det goda.

Redan innan jag påbörjade min genomspelning av PlayStation 4-versionen av Diablo III har jag kört igenom kampanjen otaliga gånger, både på PlayStation 3 och PC. Trots detta är det med entusiasm jag beger mig till Sanctuary ytterligare en gång.

Berättelsen i spelet är inte världens djupaste, men fungerar bra för att driva dig vidare i kampanjen. Oroligheter börjar eskalera runt New Tristram och vid närmare undersökning visar det sig att Diablo fortfarande har några polare som är lite missnöjda med att han blev besegrad i förra spelet. Detta missnöje ska förstås bemötas med monsterslakt, och massor av det.

I expansionen får du dessutom tampas med den nya bossen vid namn Malthael. Han är dödsängel och har fått för sig att det är en bra idé om alla levande varelser hade varit döda istället. Detta är ju ett problem eftersom större delen av de levande inte håller med. Hans styrkor anfaller staden Westmarch och det är där det är dags för dig att ta upp kampen mot Malthael.

Den nya akten innehåller en rad olika miljöer med allt från mörka stadsmiljöer till träskmark, och allt känns väldigt genomarbetat och väldesignat. Omväxlingen är mycket bra och det känns sällan som att du stöter på något som är återanvänt från grundspelet. I synnerhet stadsmiljöerna i början av expansionen är riktigt stämningsfulla och innehåller en del intressanta nya fiender.

Crusader-klassen som är ny i spelet är en riktig fröjd att spela. Denna mänskliga pansarvagn är inte den klass som pumpar ut mest skada, men tål fantastiskt mycket på grund av att den baseras på enhandsvapen och sköld. De har en del intressanta färdigheter som gör att din skada drar nytta av hur mycket din sköld kan blockera och favoritattacken är definitivt när karaktären slänger sig fram med skölden först och agerar murbräcka. Det är otroligt tillfredsställande att se alla monster flyga tvärs över skärmen då.

En av de största nyheterna är det smått genialiska Adventure Mode. När du har klarat av kampanjen låser du upp detta läge som ger dig möjlighet att utföra små sidouppdrag i världen som både ger dig möjlighet att fortsätta gå upp i nivå och hitta ny utrustning, men viktigast är att du får tillgång till så kallade Nephalem Rifts när du utfört tillräckligt många uppdrag. Dessa Rifts är portaler till områden med tonvis av fiender som du ska avverka. När du har dödat tillräckligt många dyker en speciell boss upp och riktigt fina prylar kan vara dina om du dödar den.

Detta kan du sedan upprepa hur många gånger du vill och redan nu har det börjat svälja en hel del av min speltid. Uppdragen i sig är inte mer spännande än att du ska rensa ut en specifik grotta eller döda en specifik boss men det smarta är att du har ett mål att genomföra medan du letar efter uppgraderad utrustning, något som inte var fallet innan.

Precis som i spelet som släpptes till PlayStation 3 förra året har Diablo III: Ultimate Evil Edition justerat menysystemen jämfört med PC-versionen för att passa bättre för navigering med handkontroll. Lösningen är ett menyhjul som har olika kategorier baserat på utrustningstyp, och även om det tar en stund att vänja sig vid det och att det är svårare att få en överblick på utrustningen är det en helt ok implementering. Det är bitvis klumpigt att navigera, men det är lite av en vanesak också.

Generellt sett ser spelet riktigt bra ut och rullar på i 60 bilder per sekund. Det finns dock tillfällen då det händer ganska mycket på skärmen och bildfrekvensen dyker en aning. Lyckligtvis är det inte så ofta och sällan tillräckligt mycket för att påverka själva spelandet, men det är trots allt märkbart när det sker. Utöver detta är spelet nästan identiskt med PC-versionen.

Med Diablo III: Ultimate Evil Edition har Blizzard skapat ett paket med otroligt mycket innehåll och ett spel som är mästerligt på att dela ut incitament för att spela vidare även efter du är klar med kampanjen. Det går förstås att argumentera att PC-versionen är den bättre i jämförelse, men för min egen del är det svårslaget att sitta i soffan och spela detta fantastiska spel.