Recension: Devil May Cry HD Collection [PS4]

Spelskaparen Shinji Mikami arbetade för Capcom och blev känd efter att han skapade skräcksuccén Resident Evil i slutet av 1990-talet. Fem år senare agerade han exekutiv producent åt det fartfyllda arkadäventyret Devil May Cry. En ny framgångsrik spelserie föddes; framgången gav upphov åt flera uppföljare och den vithårige Dante blev en ikonisk hjälte.

Samlingen Devil May Cry HD Collection inkluderade de tre första titlarna i serien och släpptes till PlayStation 3 för nästan exakt sex år sedan. Nu har denna kollektion släppts till PlayStation 4 där den uppgraderats till full HD, levererat i 60 bildrutor per sekund.

När jag påbörjat min genomspelning av första spelet upptäcker jag likheter med Resident Evil, särskilt utforskningen i demonen Mundus mystiska slott. Men istället för att bli skräckslagen av blodtörstiga zombier, svingar Dante sitt massiva svärd eller skjuter hej vilt med sina stora pistoler mot farliga demoner inom slottets murar. Jag gillar det intressanta upplägget att spelet delas i flera korta, tempofyllda nivåer vilket gör att jag ibland kan klara av en bana på några få minuter. De fasta kameravinklarna blir dock ett problem om jag befinner mig i en intensiv strid och min rödklädde hjälte råka vara i ett skymt hörn, omringad av fiender.

Är du snäll och luktar i pistolen? Jag är osäker om jag använt solvent i pipan.

Där det första spelet är ett underhållande äventyr med lockande mystik, är Devil May Cry 2 en betydligt sämre fortsättning. I denna förskräckliga uppföljare kan jag välja mellan Dante eller Lucia för att bege mig på ett tafatt uppdrag för att förhindra att en annan demonherre kallas fram. Fienderna är tråkiga att möta och variationerna är minimala. Striderna blir snabbt enformiga, speciellt när jag upptäcker att jag kan stå på långt avstånd och kasta ett oändligt antal dolkar mot skurkarna med den okarismatiska kvinnliga protagonisten.

Det allra värsta i spel nummer två är de värdelösa undervattenskontrollerna där jag måste trycka fort för att stiga upp mot ytan, något som blir oerhört frustrerande när jag försöker hoppa ur vattnet.

När den kaxige Dante slåss mot argsinta demoner i sin nyöppnade butik i inledningen till Devil May Cry 3: Special Edition, drar jag en lättnadens suck. Denna del utspelar sig innan det första spelet och erbjuder en betydligt bättre dynamik i striderna än sin föregångare. Det finns fyra olika klasser att välja mellan och varje kategori har speciella egenskaper, exempelvis kan jag utföra avancerade svärdstekniker när Swordmaster har valts. Dessa valmöjligheter kommer väl till pass när jag beger mig uppför det höga tornet under jakten på Dantes bror Vergil.

Trean har den mest sammansvetsade kontrollen i trilogin och bjuder på de bästa bosstriderna. Dock saknar jag lite av känslan och mystiken från Resident Evil som fanns i det första spelet.

Den grafiska upplevelsen har fått ett bra lyft i själva spelmomenten, men när ett filmklipp visas blir bilden dessvärre lågupplöst och grötig. Det hade inte skadat om Capcom kavlat upp ärmarna och moderniserat all grafik för att ge trilogin en läcker framtoning värdig PlayStation 4.

Gamle Svarten, kamrat på vida färden.

Devil May Cry HD Collection består av två bra spel och en urusel mellanakt. Trots att serien är sjutton år gammalt, finner jag starkt laddade strider i ettan och trean vilket imponerar på mig. Förutom konceptbilder har Capcom dock missat möjligheten att lägga till extramaterial till samlingen, där jag till exempel gärna hade velat se några nya spellägen.

Om du uppskattar långa kombinationsattacker och frenetisk action är det bara att slipa svärdet, ladda pickadollerna med helmantlade kulor och njuta när du ger elaka demoner på nöten, i full HD!