Recension: Devil May Cry: Definitive Edition [PS4]

Det första som slår mig med Devil May Cry: Definitive Edition är hur odräglig huvudpersonen Dante är. De har gjort allt för att få mig att stänga av; strippor, odräglig ungkarlslya och flamsiga b-filmstrick. Det är någon slags prepubertal önskedröm som spelas upp framför mina ögon.

Hur i hela världen kunde jag ge det här spelet toppbetyg när det kom? Svaret kommer så klart ganska omgående.

Om man bortser från alla snedsteg Ninja Theory tar i inledningen gömmer sig ett av de senast årens vassaste fightingspel. Medan demoner i vanlig ordning får smaka svärd, yxa och dubbla pistoler tickar kombomätaren i hörnet och eggar hela tiden på. Det är en resa i full fart som aldrig riktigt saktar ned.

I den här nystarten för serien följer vi Dantes uppvaknande. Hur han går från jobbig snubbe med attitydproblem till rutinerad demonjägare med typ samma attitydproblem. Författaren Alex Garland (The Beach, 28 dagar senare) har hjälpt till med manus och förutom en klyschig rädda tjejen-bit och den vedervärdiga starten bjuder Devil May Cry på en helt okej ”coming of age”-skildring.

Men det är bara garnityren på tårtan. De hektiska striderna med bombkastande flygmyror, motorsågsbärande galningar och enorma demonhundar är och förblir seriens stomme. Och så fort du tror dig bemästrat systemet slänger Ninja Theory in nya vapen, färdigheter och förstås motståndare i leken.

När DmC: Devil May Cry släpptes för två år sedan blev bilduppdateringsfrekvensen en het potatis. På konsolerna gällde nesliga 30 rutor i sekunden och de trogna fansen skrek av ilska. Det kan tilläggas att mindre inbitna personer (som exempelvis undertecknad) inte störde sig så otroligt mycket, men visst är det härligt med 60 rutor och fullt flyt i rörelserna.

Tyvärr finns det inte mycket annat för ögat att fröjdas över. Originalet var imponerande på förra konsolgenerationen – hur kunde de kräma så mycket ur Unreal Engine 3? Men nyversionen bjuder inte på några mer högupplösta texturer och efter ett och ett halvt år med kraftfullare maskiner känns Devil May Cry tämligen meh. Däremot är den bäcksvarta estetiken fortfarande trevlig, speciellt ihop med Combichrists tunga dån i bakgrunden. (Glöm inte Noisia! /reds.anm)

De andra nyheterna är små, och kanske mest för den allra mest dedikerade skaran. Vad sägs om ett turboläge som ökar hastigheten med 20 procent (försök ducka undan ett slag med det på), ett spelläge där du bara kan skada fienderna om din stridspoäng når S-rank (för oinitierade kan jag förklara det här med ett ord: skitjobbigt) och ännu en omöjlig svårighetsgrad (omspelningsvärde?).

I övrigt innebär den definitiva utgåvan av spelet helt enkelt att allt extramaterial finns med på skivan. Det uppskattas eftersom den mycket trevliga expansionen Vergil’s Downfall ingår. Den utspelar sig efter huvudberättelsen och Dantes onda (ondare?) tvillingbrorsa tar huvudrollen.

Han har en helt annan stil att slåss och andra egenskaper än brodern och den korta men intensiva resan bjuder på några av de bästa fighterna i spelet. Och till skillnad från Dante har Virgil som karaktär mer djup än ett A4-ark vilket gör hans resa betydligt intressantare att följa.

Devil May Cry: Definitive Edition har inte mycket att bjuda på som originalet saknade, men om du missade det eller verkligen avskyr slöa 30 bilder i sekunden finns det många timmar demonjakt att hämta. Och efter att tvingat mig igenom inledningen kommer jag ihåg varför betyget blev så högt.