Recension: Devil May Cry 5 [PS4]

Jag blev minst sagt förvånad när Devil May Cry 5 visades upp för första gången. Trots att serien nyligen fått en omstart i form av Ninja Theorys lyckade nytolkning DmC: Devil May Cry, valde Capcom att göra en uppföljare på den elva år gamla fyran i den ursprungliga serien istället för den nya. De låtsades helt enkelt som om den kritikerrosade nytappningen av Dantes äventyr aldrig hade hänt.

Även om jag saknar några av de riktigt kreativa bossarna som Ninja Theory bidrog med, måste jag ändå erkänna att det är skönt att se vår demonjägare återvända till sin rätta form. Dante är hårdare än någonsin och bjuder på extremt överdriven action helt i stil med sitt tredje äventyr. Det är svårt att inte brista ut i skratt i de mest spektakulära scenerna när explosioner, flygande fordon och luftgitarrsspelande avlöser varandra i slow motion i en löjligt tillfredsställande koreografi.

Devil May Cry handlar minst lika mycket om att slakta fiender så snyggt och häftigt som möjligt, som att faktiskt överleva mot dem. Att vi denna gång får spela som tre olika protagonister med vitt skilda kampstilar bidrar till ännu stiligare stridssekvenser med imponerande variation. Att vid ena tillfället svinga runt en tung motorcykel som närstridsvapen när jag spelar som Dante, för att i nästa stund förvandla Neros nya robotarm till en stor raket att flyga runt och slakta monster från, är precis lika underhållande som det låter. Den nya karaktären V, som slåss på distans genom att frammana och kontrollera egna demoner likt en pokémontränare i emo-tappning, passar dessutom oväntat bra in i mixen.

Grafiken flyter helt silkeslent och slagkombinationerna sitter precis där de ska, men jag kan ändå tycka att det är lite onödigt krångligt att väja undan eller blockera fienders anfall emellanåt. Jag har även problem med att mina attacker riktas mot andra fiender än de tilltänkta offren lite för ofta, vilket resulterar i löjligt viftande rakt ut i luften och lämnar mig försvarslös helt i onödan. Det är definitivt inga stora problem, men bidrar till att striderna inte riktigt känns lika väloljade och finpolerade som i seriens största konkurrent Bayonetta.

Titeln lyckas ändå leverera bland de snyggaste, roligaste och mest variationsrika striderna i genren, och det är ett sant nöje att återigen se Dante i toppform. Bortsett från ett par irriterande buggar där ljudet helt plötsligt tappar synkroniseringen i flera filmsekvenser, har jag inte mycket att klaga på. Dessutom är spelets berättelse oväntat nog ganska fängslande.

Förvänta dig bara inte en stor revolution av serien i stil med senaste God of War [9/10]. Devil May Cry 5 är snarare en hyllning till seriens ursprung, förfinat och uppskruvat till en ännu galnare nivå.