Recension: Devil May Cry 4: Special Edition [PS4]

Det finns några säkra kort som du kan förvänta dig i Devil May Cry-serien. Du kommer att bjudas på en högoktanig, blixtsnabb action som kommer att sätta din reaktionsförmåga på prov. Spelet kommer dessutom att roa dig med fantastiskt koreograferade mellansekvenser med galna stridsscener. Sist men inte minst kommer du att få sätta dig in i en smått obegriplig berättelse.

Med Devil May Cry 4: Special Edition fortsätter Capcom i det utlovade spåret där nyversioner av gamla spel kommer att vara en viktig del av deras verksamhet. Det fjärde spelet i serien är kanske inte det som flest fans har längtat efter att få spela igen, men det är sannolikt det spel som krävde minst jobb för att putsa upp med tanke på att det här var det första PlayStation 3-spelet som uppdaterats.

Berättelsen börjar med mordet på den religiöse ledaren Sanctus som sedan följs av en härligt extravagant stridsscen mellan protagonisten Nero och mördaren Dante. Efter ett flertal om och men lyckas Dante rymma och Neros uppdrag blir att hitta honom och straffa honom för hans övertramp. Inte helt oväntat kantas vägen med horder av demoner som väntar på att få smaka på hans svärd genom komplexa attackkombinationer och precis tajming.

I originalversionen utspelades kampanjen med Nero och Dante som spelbara karaktärer, men i denna nyversion erbjuds dessutom möjligheten att spela som Vergil, Lady och Trish. Berättelsen är i stort sett densamma oavsett karaktärval men varje karaktär har vitt skilda färdigheter som väsentligt ändrar spelstilen. Särskilt Lady skiljer sig från mängden med flertalet distansattacker istället för de sedvanliga närstriderna som spelserien är mest känd för.

Jag tillhör minoriteten som anser att Ninja Theorys reboot av spelserien som släpptes 2013 faktiskt är det starkaste spelet i serien, mest eftersom det inte kräver blixtsnabba reflexer i samma utsträckning. Detta är lite av ett problem i Devil May Cry 4 eftersom det är ganska oförlåtande – både rörande mycket skada du tar när du blir träffad och antalet kontrollpunkter. Jag har inget emot en utmaning med tanke på hur många timmar jag har spelat spelen från From Software, men jag upplever inte att Devil May Cry 4 hittar rätt balans mellan utmaning och frustration.

Själva grafiken har inte Capcom gjort speciellt mycket med förutom att höja upplösningen och lite putsjobb, och det märks därför ganska tydligt att det ursprungligen är ett PlayStation 3-spel. Bildfrekvensen håller sig klockrent på 60 bildrutor per sekund oavsett hur mycket som händer på skärmen, och det är verkligen livsviktigt i ett spel som detta. Designmässigt håller det ganska hög klass med intressanta kameravinklar och fantastisk koreografi i mellansekvenserna. Varje berättelsesekvens känns nästan som en belöning för all eventuell frustration jag upplevde på vägen dit.

Trots en del nyheter som de nya spelbara karaktärerna och turboläget som skruvar upp tempot ytterligare kvarstår några fundamentala problem. Upplägget i kampanjen är väldigt upprepande eftersom du halvvägs igenom tvingas spela igenom mer eller mindre samma banor som du redan har klarat. Samma sak gäller bossarna, med enbart små variationer som skiljer sig från första mötet. Det är inte lika problematiskt som i originalspelet eftersom du har mer variation i de olika spelbara karaktärerna, men i grund och botten känns själva kampanjen halvfärdig på grund av repetitionen.

I grund och botten är detta en välgjord nyversion som inte bara portar över befintligt spel till en ny plattform, utan som lägger till nya funktioner och utmaningar. Om du redan har bemästrat spelet till PS3 och känner att du vill ha mer av det goda finns det både nya svårighetsgrader och karaktärer för att tilltala dig. Om du känner dig mätt sedan tidigare kommer detta inte att ändra din åsikt.