Recension: Deus Ex: Mankind Divided [PS4]

När det kommer till att skildra en härligt dystopisk cyberpunk-framtid finns det få spel som mäter sig med Deus Ex-serien. Vi har med åren fått berättelser fyllda med mekaniska implantat, företagsstater och omfattande konspirationer som definitivt har fascinerat och fångat mig i många timmar åt gången.

När Deus Ex: Human Revolution släpptes för cirka fem år sedan hade jag en väldigt kluven upplevelse. Å ena sidan älskade jag miljön, berättelsen och att smyga runt och hacka mig in i varje terminal jag kunde finna. Men när det gällde bossfighterna, kändes de klumpigt påklistrade för att tvinga fram lite mer skjutande. På denna front är Deus Ex: Mankind Divided en markant förbättring.

Berättelsen tar vid två år efter händelserna i föregångaren, och om du av någon händelse inte har spelat denna finns det en praktisk sammanfattning som tar upp de stora punkterna från Human Revolution. En illasinnad störningssignal skickades till alla människor med ett visst implantat och gjorde att dessa blev tokiga och attackerade folk urskillningslöst. Sedan dess har misstron mellan modifierade människor och de utan implantat växt till en ohållbar nivå, och politiker har börjat diskutera total segregering där implanterade människor ska samlas på ett och samma ställe.

Större delen av spelet utspelar sig i Prag där situationen är som värst, eftersom en stor del av befolkningen i staden är modifierad. Eftersom vår protagonist Adam Jensen inte direkt kan smyga med det faktum att han har implantat får han också smaka på detta, med konstanta poliskontroller vid tunnelbanestationerna och glåpord från trångsynta medborgare. När Adam utreder ett attentat mot en tågstation i Prag, där mycket pekar mot en organisation som jobbar för implanterade människors rättigheter, snubblar han inte helt oväntat över en konspiration.

Tesla-pilarna är chockerande effektiva.

Rent spelmekaniskt är det ganska lite som skiljer sig från föregångaren, men det är å andra sidan inte speciellt negativt. Det mesta fungerade riktigt bra redan då, och det är ju dumt att ändra på sådant som klaffar. Styrningen har dock blivit lite mer lätthanterlig i strider, vilket är en välkommen finputsning. I mina ögon är dock detta en spelserie som ska spelas smygande, men om du tyckte att Human Revolution var lite för kantigt när du försökte meja ner motståndet kan du förvänta dig en förbättring på denna front.

Spelmiljön är stundvis utsökt designad med massor av omväxling och mängder av sidoområden att utforska. Jag tillbringade massor av tid med att hacka mig in i datorer och bryta mig in i förvaringsutrymmen för att hitta alla möjliga typer av godsaker, och det blir aldrig tråkigt. Det finns mängder av alternativa vägar att gå, och det lönar sig därför att kika efter lite extra noga i alla skrymslen och vrår innan du bestämmer dig för en väg framåt.

Hackingsekvenserna är i princip identiska med förra spelet, där du tar över noder i ett diagram och varje nod har en viss risk att utlösa en säkerhetsåtgärd. När detta sker har du begränsat med tid på dig att nå slutpunkten innan ett larm aktiveras och terminalen stänger ner sig, och det är ibland en oväntat rafflande kamp mot tiden.

Gränskontrollerna vid Öresundsbron är tydligen fortfarande kvar 2029.

Det som gläder mig mest i Deus Ex: Mankind Divided är att det faktiskt är mer anpassat för att spela på olika sätt jämfört med föregångaren. Mina smygtaktiker med minimalt våld fungerar precis lika bra som pansarvagnsmetoden, och båda sätten förstärks med hjälp av nya implantat. Du har till exempel de ypperliga Tesla-pilarna som du kan använda för att snabbt och enkelt sänka en motståndare utan att ha ihjäl honom. Har du inte tid med pacifistiskt trams kan du istället plocka fram ditt hagelgevär och lägga dina uppgraderingspoäng på en sköld som gör att du under en kort period är snudd på odödlig.

Överlag är Deus Ex: Mankind Divided ett riktigt välgjort rollspel som bjuder på en intressant berättelse, spännande miljöer och ett magiskt soundtrack. Det som gör mig lite besviken är att berättelsen kändes lite avhuggen framåt slutet. När eftertexterna började rulla var jag i princip inställd på ytterligare ett kapitel för att knyta ihop en del lösa trådar, men detta uteblev helt. Om planen är att städa upp detta i expansioner i en uppföljare vet jag inte, men det kändes lite som en antiklimax.

Med detta sagt är det fortfarande en fantastisk resa fram till dess, och en riktigt härlig avspark på den kommande spelhösten.