Recension: Detroit: Become Human [PS4]

Väntan på Quantic Dreams science fiction-satsning Detroit: Become Human har varit lång sedan den ursprungliga avtäckningen på Paris Games Week 2015. Flertalet lovande trailrar har släppts sedan dess, och de har alla bidragit till det intressanta berättelseupplägget.

På senare tid har marknadsföringen dock inte gått riktigt som Sony hoppades, då skandalerna inom utvecklingsstudion har avlöst varandra och visat en riktigt destruktiv arbetsmiljö. Är då David Cage lämplig att försöka leda teamet i en skildring av rasism och slaveri, när han själv har gjort sig skyldig till åtskilliga övertramp?

Själva berättelsen utspelar sig huvudsakligen ur tre olika androiders perspektiv. Vi får följa Kara, en hushållsmodell som ägs av den ensamstående pappan Todd, vars dagliga rutiner innefattar missbruk av droger samt fysisk och verbal misshandel av dottern Alice.

Markus har också hand om ett hushåll, fast hans modell fokuserar mer på att ge vård till en gammal sjuk konstnär. Deras förhållande är betydligt mer funktionellt än Karas och Todds, och Markus blir i princip behandlad som en son.

Slutligen har vi Connor, som är en specialmodell från androidtillverkarna Cyberlife och är framtagen för att få bukt med det ökade problemet med androider som inte längre lyder order. Tillsammans med den alkoholiserade polisen Hank får han i uppdrag att reda ut vad det är som håller på att ske.

Ett uppror blir alltid extra dramatiskt om man stirrar in i kameran.

Dessa syntetiska livsformer, eller avvikelser som de kallas i spelet, har börjat anamma mänskliga beteenden, vilket i sin tur leder till att de söker frihet och egna rättigheter. Ofrånkomligen resulterar detta i ett bubblande hat från vissa människor, bland annat baserat på misstro för sådant de inte förstår men även för att många människor har blivit av med sina jobb och sedermera ersatts av androider.

Rent spelmekaniskt är Detroit: Become Human precis som alla tidigare Quantic Dreams-spel, det vill säga fullt av tajmade knapptryckningar och mönsterbaserade interaktioner med spakar eller pekplatta. Då jag inte har haft några direkta problem med upplägget tidigare tycker jag att det fungerar bra även här, men personligen tycker jag att det börjar kännas lite stelt och styltigt nu. Jag är medveten om att Become Human faller inom ramen för studions sätt att skapa upplevelser, men jag skulle uppskatta lite nytänkande inför nästa verk.

Röstskådespeleriet har dock tagit stora steg framåt jämfört med Beyond: Two Souls (8/10), och de i ärlighetens namn horribla dialogerna från Heavy Rain (7/10). Samtliga huvudkaraktärer i Detroit är trovärdiga, och vi får till och med se en del välspelade biroller där bland annat Lance Henriksen sticker ut i mängden. Det är även snudd på ett mästerverk på både en grafisk och ljudmässig nivå. Produktionsvärdena är enorma, och det är lätt att leva sig in i den ypperligt designade spelvärlden.

Arga leken är väldigt populär på poliskontoret.

Det finns dock ett stort genomgående ”men” i hela spelet, som jag antydde redan i början av recensionen. Samtidigt som spelet är fantastiskt på det tekniska planet är det ett misslyckande när det kommer till själva berättelsen. Antalet tillfällen då jag kände något för karaktärerna eller situationerna är lätträknade, mycket för att detta komplexa ämne kokas ner till binära val. Som författare har David Cage antingen inte förstått nyanserna eller inte ansett dem vara viktiga.

Spelet är ju förstås uppbyggt på att du tar egna beslut som sedan leder till olika konsekvenser. Den ”goda” vägen är dock kantad av ansvarsläggande på androiderna, där det är viktigt att de håller sig fredliga och tar debatten med de emellanåt fascistiska människorna. Inte ens när polisstyrkorna mejar ner androiderna med automateld ses det som acceptabelt att streta emot. Alla vet ju att det inte är en bra idé att gå hela vägen till andra sidan och genomföra ett väpnat uppror, men det finns ju några nyanser däremellan.

Det är frustrerande att se ett snudd på tekniskt fulländat spel slösas på en så otroligt platt berättelse. Om författarpennan hade hamnat i handen på någon som faktiskt har en grundläggande förståelse för sakfrågan hade detta kunnat vara ett av årets bästa spel. Nu är det i stället en stor besvikelse.