Recension: Destroy All Humans! [PS4]

Att som människa spela ett spel som går ut på att utplåna mänskligheten är inte helt vanligt, i alla fall inte för undertecknad. Detta är dock mitt livsmål i rymdröjaren Destroy All Humans! där jag i rollen som den förbannade utomjordingen Crypto gör allt för att sätta käppar i hjulen för människorna.

Den här versionen av spelet är en ny och fräschare version av originalet som släpptes till bland annat Playstation 2 för lite drygt 15 år sedan, något som givetvis ses tydligt i såväl grafik som resterande attribut.

Spelet, som utspelar sig i slutet av 50-talet, leker mycket med referenser från populärkultur, riktiga påstådda besök från utomjordingar och det politiska klimatet som USA var i under tidsperioden. Det hela blandas ihop till en välbalanserad mix av humor och allvar som fungerar förvånansvärt bra, även 15 år efter originalsläppet.

Crypto och hans fränder håller på att dö ut till följd av att deras DNA sakta men säkert blir sämre på grund av åratal av kloning. Lösningen finns på jorden där människornas DNA utgör en färsk källa till förnyat klonande. Att dessa sätter sig till motvärn utgör inget problem för utomjordingarna som startar projektet med självförtroendet på topp.

Både Crypto och hans rymdskepp med klassisk tefatsdesign, styrs lätt över de vida nivåerna som föreställer allt från lantliga idyller, turistorter och städer. Miljöerna är inte överdrivet detaljerade men tillräckligt för att jag inte ska tröttna på att utforska dem. Utöver de handlingsdrivna uppdragen finns det lite utmaningar och samlingsföremål spridda över ytorna för den som vill sysselsätta sig med dessa. För att få extra klirr i erfarenhetspoängen är de värda att ta tag i. Med lite erfarenhet kan jag uppgradera min vapenarsenal (bland annat den fruktade analsonden), min utrustning och även sitt tefat.

Både Crypto och tefatet är utrustade med psykiska och tekniska förmågor, bland annat förmågan att kunna lyfta olika föremål och kasta dem omkring sig. Marsianen föredrar mest att människor och mindre föremål blir offer för behandlingen, medan tefatet kan lyfta allt från bilar till hela flockar av kossor med hjälp av sin gravitationsstråle. Crypto kan med sina förmågor även förmå jordborna att se honom som en av sina egna och på olika sätt lura deras sinnen. Summa summarum finns det gott om sätt att terrorisera människorna på, och det är svårt att tröttna.

Det som huvudsakligen driver spelet för min del är det utomordentligt lustiga manuset och alla de referenser som görs. Att varje lyckat eller misslyckat uppdrag leder till tidningsrubriker i stil med ”Förrymd apa skapar kaos” för att myndigheterna vill tysta ner det hela, är lika kul varje gång. Likaså är det svårt att hålla sig för skratt när förskräckta jordbor skriker åt mig att jag är kommunist där jag svävar fram i mitt tefat och lasrar restauranger, lyxvillor och glassbilar.

I de korta och lättsamma mellansekvenserna får jag utöver Crypto och hans vänner även följa de mytomspunna männen i svart och den amerikanska militären när de planerar motaktioner till mina anfall. Röstspåren kan här låta lite styltiga, men på ett sätt bidrar det till den B-filmskänsla som skaparna troligtvis ursprungligen har varit ute efter att skapa.

Själv har jag pinsamt nog inte spelat originalversionen, men jag har svårt att tänka mig att fans av det skulle vara missnöjda med 2020 års Destroy All Humans!. Det är välpolerat och fyllt med nöje, lättsamt i sin enkelhet utan att bli långdraget och allt för oseriöst. Variationen i spelet lär tilltala både plattformsfantaster och de som gillar enklare skjutare, men möjligtvis gå bet om de mer seriösa spelarna. Personligen uppskattar jag detaljrikedomen i det enkla upplägget, det påminner lite om när jag kollar på en riktigt blaskig B-film, gjord av ett genrefan med hjärtat på rätta stället.