Recension: Destroy All Humans! 2: Reprobed [PS4, PS5]

Året är 1969. En tid har förflutit sen utomjordingen Crypto plågade jorden i jakten på ny fräsch DNA åt sitt sönderklonade folkslag. Det är också två år sedan jag recenserade föregångaren av det här spelet, Destroy All Humans! (8/10), som visade sig vara en underhållande liten resa i analsondens tecken. Nu har vindarna vänt, och i en oväntad twist kommer Crypto och hans vänner snart behöva skydda planeten Jorden mot ett hot som är mycket större än dem själva.

Destroy All Humans! 2: Reprobed är som nämnt uppföljaren till ovanstående titel och släpptes ursprungligen under hösten 2006. Precis som sin föregångare har spelet nu dammats av och putsas till för en modern publik. I början varnas jag lite humoristiskt om att vissa inslag i spelet kanske upplevs som ännu sunkigare och ofräschare än när spelet släpptes för 16 år sedan, men att de har valt att inte ändra allt för mycket för att behålla originalupplevelsen. Och visst, det rimmar lite illa när Crypto kallar till sin kvinnliga motspelare för ”sexy” och dylikt, men sen är han ju ändå en sunkig och bitter liten anti-hjälte till utomjording som var svår att relatera till från första början.

Efter ett antal år förklädd som USA:s president har Crypto det ganska bra. Tills dess att den ryska underrättelsetjänsten KGB får för sig att spränga hans och kollegan Poxs moderskepp i luften med hjälp av en kärnvapenmissil. Snart visar det sig att det bara är ett sidospår i en mycket mer ondskefull plan som involverar hela planeten. Här börjar äventyret och snart både springer och flyger jag runt i olika delar av världen.

Precis som i föregångaren är Crypto lätt att manövrera både till fots och under flygturer med antingen hans jetpack eller lilla tefatsliknande rymdskepp. Detta tillsammans med de fräscha och sandlådeaktiga nivåerna bildar en mix som gör dem intressanta att utforska. Till skillnad från föregångaren har man här valt att variera nivåerna i större grad, och utöver en stad i USA får jag även göra resor till bland annat Europa och Asien. Referenser till olika populärkulturella fenomen duggar dessutom relativt tätt genom hela spelet och varje nivå har sina små roliga detaljer som är underhållande att upptäcka.

Som Crypto finns det en hel del saker jag kan använda för att påverka min omgivning. Dels är det de mestadels spännande vapnen som kan få såväl monster som människor att studsa runt på skärmen, spontandansa eller smälta till en pöl med slem om jag så önskar. Dels är det hans psykiska förmågor som låter mig lyfta saker med hjälp av telekinesi, ta över folks utseende, få dem att bli förvirrade m.m. Medan vapnen alltid underhåller känns de psykiska krafterna inte riktigt lika nödvändiga, i alla fall på de enklare svårighetsgraderna. Att kunna stoppa människor från att ringa in militären på mig är såklart lite häftigt, men när jag ändå kan susa förbi dem med minimal skada som straff känns det inte riktigt värt att lägga tiden på. Undantaget är telekinesin som är både effektiv och rolig att experimentera med.

Medan jag vill minnas att jag upplevde det skojiga manuset i det första spelet som ett av dess största dragplåster känns motparten i Destroy All Humans! 2: Reprobed inte riktigt lika vasst. Troligtvis eftersom det i det här fallet kretsar lite väl mycket kring den pinsamt krystade romansen mellan Crypto och den kurviga KGB-avhopparen Natalya. Crypto passar utan tvekan mer i rollen som arg och sur utomjording med Napoleonkomplex än en bitter och grymtande James Bond-pastisch. Med det sagt finns det ändå ljusglimtar, och även om de inte är jättemånga så händer det att jag släpper ur mig ett litet skratt då och då.

Destroy All Humans! 2: Reprobed är likt sin föregångare kanske framförallt ett spel för nostalgikerna som uppskattade originalserien, men för den som suktar efter lite klyschig action med vibbar av amerikansk ”trash culture” kanske det också kan smaka.