Recension: Desperados III [PS4]

Gillar du hårdkokta Western-filmer och spel av kategorin realtidsstrategi med mycket smygelement? I så fall tycker jag att du ska fortsätta läsa, för då är Desperados III definitivt ett spel för dig. Jag har inte spelat någon av föregångarna; del två släpptes redan 2006 och sedan har serien har legat i vila och hunnit bli tonåring.

Grundmekaniken känns igen från smygbanorna i spel som Starcraft, Warcraft och Command & Conquer där du inte har någon bas att tänka på. Här kontrollerar du ett fåtal hårdkokta figurer som alla har unika förmågor. Du möter exempelvis en doktor som kan skjuta prick på långa avstånd, en cowboy som kan kasta kniv och en jägare med en enorm björnsax. Självklart är banorna uppbyggda så att du blir tvungen att använda karaktärernas styrkor för att komma vidare.

Nivåerna bjuder på lite olika mål, som exempelvis spränga bort en blockering för ett tåg eller avrätta ledarbusarna som tvingar folk att lämna sina hem så järnvägsbolaget kan lägga sin räls. Banorna är späckade med fiender som du måste överlista på olika sätt.

Alla busar har lite olika beteende där några patrullerar efter ett visst mönster medan andra står still och spanar. Men en knapptryckning kan du se vilket synfält de täcker så att du enkelt kan avgöra om du törs närma dig från ett visst håll. Det finns dessutom olika typer av skurkar som begränsar vilken av dina hjältar du bör skicka fram. Extra kul blir det förstås när du kan använda omgivningen som att knuffa ned ett stenblock eller välta en nybyggd husfasad.

Vilda Västern-känslan är ordentligt påtaglig och stämningen påminner verkligen om western-filmer. Berättelsen leds framåt i form av mellansekvenser mellan varje scenario och spinner vidare på den redan hårdkokta, sandiga Coloradomiljön.

Det finns ett snabbsparläge som du aktiverar med rörelsepanelen på DualShock 4 och de tre senaste snabbsparningarna finns kvar. Hela speldesignen bygger på att testa olika tekniker för att se vad som fungerar. Här känner jag de första svagheterna, då kostnaden att bli upptäckt är enorm och valfriheten börjar kännas helt virtuell.

Om jag blir uppmärksammad av en fiende slår denne larm och det kommer genast en handfull nya busar jag måste besegra eller gömma mig för. Även om jag lyckas fly så finns de kvar och banan har plötsligt blivit rejält mycket svårare. Skulle jag istället välja att bekämpa dem, blir ammunition snabbt en bristvara samtidigt som det fortsätter att komma förstärkningar i stort sett tills jag övermannas.

Gränssnittet känns genomtänkt såtillvida att de funktioner som finns både fungerar bra och är precis vad jag behöver. Dock är knapptilldelningen på handkontrollen oerhört ologisk och mer än en gång har jag fått gå in i Showdown Mode vilket pausar spelet för att ge rätt kommandon. Spelar du på svåraste svårighetsgraden så kan du inte pausa på det sättet överhuvudtaget. Omspelningsvärdet är dock stort då det finns flera utmaningar på varje bana och dessa är hemliga första gången du kör den.

Spelets styrka är den ständigt närvarande stämningen och drivet att komma vidare, medan gränssnittet och att testa små myrsteg hela tiden blir störningsmoment. Överlag känner jag mig positivt överraskad och Desperados III bjuder på en utmanande, om än stereotypisk spagettiwesternsaga.