Recension: Deponia [PS4]

Ända sedan Telltale Games lämnade brottsplatsundersökningar i CSI och nytolkning av klassiska Lucasarts-spel bakom sig, har ett tomrum skapats i universat av äventyrsspel. The Walking Dead-adaptionen blev så lyckad, att jag misstänker att den numera enorma utvecklingsstudion aldrig någonsin kommer att skapa ett peka- och klickaspel mer.

Genren gör mig riktigt nostalgisk bara jag tänker på den, eftersom många av mina starka spelminnen från ungdomen just kretsar kring spelen från Lucasarts och Sierra. När det snart fem år gamla Deponia därför dök upp för recension till PlayStation 4, kastade jag mig därför längtansfullt in i nostalgins värld.

Redan från början träffas jag hårt av spelstilen; alla känslosträngar som handlar om nostalgi och uppesittarkvällar med mina likasinnade vänner träffades och sjöng i samklang. Grafiken, den aningen styltiga animeringen av karaktärer och de förbluffande knepiga lösningarna på problem återspeglar perfekt det som jag vill minnas från mina äventyr för dryga tjugo år sedan.

Rufus heter karaktären som jag styr, och han klassificerar sig enkelt på fel sida av karaktärsspektrat, både när det gäller sin människosyn men också på grund av den otur han tycks bära med sig som en trogen följeslagare. I spelets början, försöker han lämna både ex-flickvännen, staden han bor i och helst planeten de bor på. Precis som i många andra spel i denna genre, går allt självklart fullständigt åt pipsvängen samtidigt som vår hjälte av misstag snubblar över en stor hemlighet.

Hem, ljuva hem! Hoppas att det inte är min tur att tvätta idag…

Trots Rufus strävan att komma bort från Deponia känner jag mig hemma i denna soptipp till planet. Både miljön och musiken påminner mig om Borderlands-serien, vilket inte är ett dåligt betyg i min bok. Rufus vill dock lämna detta så fort som möjligt för att istället ta sig till Elysium, där livet leker.

Spelet släpptes ursprungligen till PC, där denna genre är betydligt vanligare. Svårigheten när det kommer till att översätta titlarna till konsoler är såklart hur man på bästa sätt ersätter datormusens överlägsenhet när det kommer till kontroll, men i Deponia tycker jag att utvecklarna lyckats väldigt bra med sin översättning. Visserligen tar det ett tag att vänja sig vid de kommandon spelet använder sig av, men inom kort sitter de i muskelminnet och tillåter mig att styra mina handlingar enkelt.

Mitt mål, min Goal!

Röstskådespelarnas insats är mycket bra. De brittiska accenterna, det välskrivna manuset och inlevelsen av de medverkande håller ganska hög klass. Det enda som jag inte alltid kommer överens med är logiken i spelet, och det är ofta som jag grubblar över vilket föremål som ska kombineras med vilket – och varför. Möjligtvis kan ju vara så att det är alldeles för länge sedan jag spelade ett liknande spel sist, men jag vill ändå gärna tro att jag har blivit lite mer intelligent som spelare på 20 år.

Efter att ha räddat min fagra mö, räddat världen och fått nävarna kring ytterligare en platinumtrofé, känner jag mig oerhört belåten. Jag har ingen lust att utforska spelet vidare i en andra genomspelning, men jag har njutit fullständigt under varje minut tillsammans med Rufus.