Recension: Demon’s Souls [PS5]

Jag minns mycket väl hur mycket jag svettades, svor och hade rejäl ångest över hur jag skulle ta mig vidare. Jag hade fått lite feedback på första utkastet av min första recension, och i mångt och mycket gick det ut på att jag behövde skriva om och förkorta recensionen. Att skära bort ord tog emot lite – jag hade så mycket att säga om spelet som i mångt och mycket förändrade min syn på spel.

Demon’s Souls kom vid ett tillfälle där jag var fasansfullt trött på strikt regisserade resor, där en majoritet av spelen konstant pekade mig i rätt riktning och de stora action-spelen mer kändes som linjära berg- och dalbanor.

Från till synes ingenstans dök det upp, utvecklat av den (då) lilla och relativt okända japanska studion From Software. Det började få en del buzz inom import-kretsar från människor som gett den japanska utgåvan en chans. När spelet ett tag senare gavs ut av Atlus i USA började fler och fler få upp ögonen för det, och när ett par amerikanska spel- och podcast-personligheter snackat sig varma om spelet kände jag mig tvungen att importera det.

Ett par timmar in var jag kär. Jag föll pladask för de mörka miljöerna, friheten i utforskandet och den rätt bestraffande världen. Föga anade jag att Demon’s Souls skulle få den kulturella genomslagskraften det fick, eller lägga grunden för en helt ny spelgenre – den som populärt kallas för “Soulsborne” nu. 

Mycket har hänt under de tio åren sedan min första recension gick upp. Jag har inte spelat Demon’s Souls på säkert åtta år, men de spirituella efterföljarna (Dark Souls och Bloodborne) har jag tillbringat väldigt mycket tid med. Trots att jag har väldigt goda minnen från upplevelsen Demon’s Souls gav mig då var jag lite orolig om det skulle kunna fånga mig igen. Att en så pass obskyr titel som Demon’s Souls släpps som lanseringstitel till PlayStation 5 känns smått ofattbart. 

För de som är obekanta med spelet, eller genren, går allt ut på att med vapen eller magi kämpa sig igenom ett antal löst sammanhängande områden, nedlägga fiender och besegra horribla monster för att lägga vantarna på deras själar. I grund och botten låter det kanske rätt enkelt, men Demon’s Souls slängde in ett par intressanta mekaniska hinder som till en början kan kännas oerhört orättvist mot spelaren. Dör du har du en enda chans att springa tillbaks till din kropp och hämta upp de själar du samlat på dig innan de går förlorade. 

För att krydda saker lite extra, blir spelet svårare ju mer du dör i din kroppsliga form, och du rekommenderas nästan spela igenom spelet i din själsliga form primärt (vilket kommer med nackdelen att du bara har halverad maxhälsa). Spelar du i din kroppsliga form riskerar du dessutom att bli invaderad av andra spelare. Det är lätt att få för sig att From Software verkligen hatar dig som spelare och njuter av att höra dig vråla frustrerat till TVn.

Demon’s Souls är ombyggt från grunden av teamet hos Bluepoint Games, en studio som för det mesta livnär sig på att lyfta upp, putsa till och släppa nyversioner av gamla klassiska spel. Det senaste spelet de gav ut, Shadow of the Colossus (9/10), var en magnifik uppgradering av originalet. Och det arbete de gjort med Demon’s Souls är inget annat än mästerligt, även om det finns vissa designval som jag kanske inte är överlycklig med. 

Bluepoint Games har gått ned på djupet av Demon’s Souls, rivit ner de (tekniskt) skakiga fundamenten spelet stod på och byggt upp världen från början, med riktigt imponerande resultat. Grafiskt sett ser spelet helt vansinnigt vackert ut, och skillnaderna jämfört mer originalet är iögonfallande. Världen känns mer detaljerad, fylligare och grönskande. Ljus från facklor fladdrar vackert i de mörkaste gruvgångarna och strålar av solsken kan leta sig ned i de djupaste hålorna jag utforskar. 

Att återvända till Boletaria känns lite som att komma hem efter att ha inte varit hemma på väldigt länge. Det är spännande att utforska vad som känns som helt nya världar och häpna över detaljrikedomen Bluepoint har dekorerat miljöerna med. Vid ett par tillfällen råkade jag dö helt i onödan för att jag stod och studerade världen och missade att en fiende smugit sig på mig bakifrån. Demon’s Souls är kanske inte ett perfekt spel, men med de tekniska förbättringarna Bluepoint bidragit med är det fasligt nära det målet. Dessutom kan väldigt få spel kan skryta med att ha varit så inflytelserika.