Recension: Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles [PS4, PS5]

Att ta sig an uppgiften att recensera ett spel som baserar sig på något verk som man verkligen uppskattar är tveeggat. Allt härrör självklart till de känslor som jag i egenskap av recensent bär med mig från originalet. Hoppet består av att jag får en unik inblick i en värld eller ett äventyr som i sitt ursprung gör att jag längtar att få vara en aktiv del i det. Risken är dock alltid stor att allt mynnar ut i en stor besvikelse som är så fundamental att den påverkar kärleken till ursprunget.

Eller så lyckas jag som kritisk skribent se igenom charaderna som utgivaren eller utvecklaren spelar framför mig i ett försök att få mig betuttad i konceptet för att jag ges möjligheten att styra en redan känd berättelse framåt. Att känna mig som en del i serien, även om jag leker med slarvigt gjorda papier-mâché-dockor som ska tvinga bort demoner från jordens yta.

Tyvärr uppfyller Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles alla förutsättningar för att klassas som det sistnämnda.

Anime-serien Demon Slayer, eller Kimetsu no Yaiba som den heter på japanska är ett mästerverk. Den innehåller allt som en episk saga ska innehålla; en förlorad familj, hämndlystenhet, en onaturligt krävande kamp av vår hjälte för att resa sig ur misär och besegra det onda – både för att hämnas men också för att skapa frid på jorden.

Tanjiro Kamados familj har mördats, eller slaktats rättare sagt, av demoner. De enda som har överlevt attacken är Tanjiro och hans syster Nezuko. Eller ja, hans syster har egentligen inte överlevt eftersom hon själv har blivit en demon, men Tanjiro är övertygad om att han kan få henne att bli en människa igen. För att klara av detta måste han besegra Muzan, som är den mäktigaste demonen.

Det som är så bra med spelet är att jag verkligen får följa med från början och att jag erbjuds långa filmsekvenser från den riktiga anime-serien för att dras in i äventyret. Det funkar ganska bra till en början, även om jag fortfarande minns avsnitten väl. Varje stor händelse i serien har ett kapitel i spelet och avslutas med en bossfajt. Redan innan jag sätter tänderna i detta projekt, vet jag att spelets mekanik kretsar kring att slåss men det som lockar mig är att jag även erbjuds att utforska miljöerna som jag färdas igenom för att hitta samlarföremål och information som ska föra äventyret vidare.

När det kommer till utforskandet, är det inget annat än en katastrofalt tråkig upplevelse eftersom nivåerna jag rusar igenom är fantasilösa så det står härliga till. Lägg till detta det faktum att alla samlarobjekt finns tydligt markerade på min karta så har du ett recept för hur du gör ett spel så tråkigt som det är möjligt. Sakerna som jag ”hittar” har dessutom inget som helst värde när det kommer till själva spelet utan är mest saker som en avdankad troféjägare likt mig själv inte kan låta bli utan att plocka upp.

Stridssystemet lämnar också oerhört mycket att önska. Jag har snabba attacker, hårda attacker och en del specialförmågor som jag kan aktivera när jag uppnått vissa kriterier. Men efter att ha besegrat ett fåtal bossar, lär jag mig snabbt att jag inte behöver bry mig över huvud taget. Det handlar bara om att ha tålamod; börja striden med att springa åt ett håll, vänta på att bossen attackerar och missar, släpp loss fyra lätta attacker och börja om från början.

Inte ens under striden mot Susamaru och Yahaba, vilka nästan tog kål på Tanjiro i seriens nionde avsnitt, upplever jag några problem att använda samma attacker om och om igen för att nöta ned demonerna. Efter ett tag tröttnar jag på konceptet, jag ser igenom fasaderna och kastar de tråkiga papier-mâché-kopiorna i papperskorgen.

Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles hade kunnat vara helt fantastiskt intressant spel. Om jag hade fått möjligheten att uppgradera min karaktär, om jag hade fått utforska miljöerna för att faktiskt leta efter föremål och om jag istället för att matas med filmsekvenser hade fått möjlighet att påverka något; då hade Demon Slayer varit en höjdare. Nu motsvarar det istället urtypen av en misslyckad franchise-titel, fast på japanska.