Recension: Demon Gaze

Demon Gaze har en huvudperson som drabbats av minnesförlust och vaknar upp i en främmande värld, en värld som behöver en hjälte utöver det vanliga för att överleva. Det har vackra, välsvarvade kvinnliga huvudkaraktärer med riktigt stora… ögon. Det har högvis med olika vapen, rustningar och utrustning som du kan uppgradera och sist men inte minst är det en lång lektion i att upprepning och övning ger färdighet – och en smula kunskap.

Visst låter det som att utvecklarna följt instruktionerna till punkt och pricka utifrån någon manual från 1991 i hur man skapar ett japanskt rollspel? Det var precis min känsla när jag spelat Demon Gaze några timmar men det var ändå något som lockade, trots klichéerna och de rent alldagliga upplevelserna i spelet.

Hjältens namn är Oz och det som gör honom speciell är att han har ett riktigt ont öga – ett demonöga! Det händer nämligen att Oz behöver kämpa mot en demon i slutet av en nivå (ja, okej, i slutet av varje nivå) och när han har besegrat demonen kan han betvinga den med hjälp av sitt elaka öga för att själv dra nytta av den.

Spelet är uppdelat i två delar – dels den sociala interaktionen som pågår i värdshuset Dragon Princess Inn och dels själva äventyrandet i olika delar av världen Misrid. I värdshuset får vi bland annat lära känna Lezerem, en manlig alv som gärna strippar när han är onykter, vampyren Prometh som alltid glömmer bort att klä på sig när hon ska äta frukost och den mystiska Lorna, en kvinna som även hon har ett demonöga. Det är bäddat för intriger och en hel del pinsamheter och spelet lyckas faktiskt vid flertalet tillfällen få mig att rodna generat.

Var det någon som sa generiskt japanskt rollspel?

Fran, som äger värdshuset, ger till en början vår hjälte i uppgrdag att nedgöra två demoner och att föra deras själar till henne. Hon kan nämligen låsa in varje själ i en demonnyckel som Oz sedan kan använda för att få demonernas hjälp i strid och när världen utforskas.

Upplägget är riktigt gammalt och påminner starkt om Eye Of The Beholder eller Terminator 2029 om någon minns de godbitarna – Etrian Odyssey är ett annat namn som dyker upp mitt huvud. Demon Gaze ses med andra ord ur förstapersonsvy och äventyrarna rör sig framåt på kartan en fyrkant i taget. Fiender representeras av en ikon på skärmen där det går att välja att slåss eller att undvika faran, men de överraskar också titt som tätt (oftast tätt) med slumpmässiga strider.

Till min förvåning är det stridssystemet och striderna som jag faller för. Det är ungefär som att lära sig åka skateboard – du måste öva samma trick gång efter gång tills du klarar det (eller åtminstone inte slår sönder knäna på asfalten). Varje område har sin egen slutstrid och där märks det ganska omgående om du har gjort din läxa och övat ordentligt eller ifall du kommer att få göra omprov. Har du inte tillräckligt hög nivå på dina karaktärer så kommer de att dö. Allihop. Snabbt.

Det här händer ofta men jag känner att det faktiskt inte gör mig någonting! Känslan att komma ut som vinnare efter en halvtimmes slutstrid som består av tre demoner efter varandra (utan möjlighet att spara under tiden), den är inte annat än fenomenal! (Jag antar att det är den här känslan som många av mina medskribenter njuter av när de spelar ett annat, bestraffande spel där man samlar själar?)

Det här gamla rutnätsupplägget känner mången gammal rollspelsfantast väl till.

Berättelsen är inte unik på något sätt men manusförfattarna lyckas ändå med konststycket att leverera en intim upplevelse eftersom de allvarliga situationerna som uppstår under spelets gång drabbar de som finns i din direkta närhet. Själva historien är trevlig och bjuder på ordentliga vändningar under speltiden – det händer en fruktansvärd sak i mitten av spelet som jag fortfarande inte kan komma till ro med, vilket gör att jag bara måste spela vidare några timmar till för att få veta hur det går.

För mig spelar det ingen roll att Demon Gaze är generiskt eller berättar en historia som många har hört förut – jag vill hjälpa Fran. Jag har många rutor kvar att vandra i Misrid men jag tänker inte sluta, jag kan helt enkelt inte! Jag måste få veta vem den där mystiska rösten är som hånar mig så fort jag överlever en svår strid, jag vill veta vad som tynger värdshusets vampyr Prometh och jag vill få Lulu att bli medlem i min grupp. Men framför allt vill jag se till att alla mina äventyrare når nya nivåer och får bättre vapen!

Om det var länge sedan du spelade ett gammaldags japanskt rollspel och känner att du saknar känslan av tillintetgörelse när du inte har mosat tillräckligt med monster innan du går på slutbossen är Demon Gaze definitivt spelet för dig!