Recension: Deliver Us The Moon [PS4]

Jorden har under 2030-talet börjat gå åt skogen, och naturtillgångarna är mer eller mindre helt förbrukade. I ett försök att hitta alternativa lösningar på det rådande energiproblemet grundas World Space Agency som finner en möjlig källa till energi – Helium-3.

Detta element finns det gott om på månen, och nästa steg är självklart att kolonisera månen och sätta upp en produktionsfacilitet och en massiv mikrovågskanon som skjuter energi ned till jorden. Men 2054 händer något. Stationen släcks ned, energiöverföringen upphör och ingen svarar på anrop.

På grund av resursbrist stängs WSA ned året efter, men vissa jobbar envist vidare för att förbereda ett räddningsuppdrag. Fyra år senare äntligen redo att skicka upp en astronaut till månen för att se vad som hänt där uppe. Förhoppningsvis kan energiproduktionen startas upp igen, så att människorna på jorden har en lite bättre chans att överleva.

Förvånansvärt nog är det jag som får ta på mig rollen som astronaut. Det första som slår mig är att jag är helt ensam i den lilla anläggningen som ska skicka upp raketen, vilket innebär att jag får ta hand om allt förberedande arbete. Det visar sig snart att det finns en anledning till att det är så ont om personal – en enorm sandstorm är på väg att dra in, och hinner den göra det innan jag är ute i rymden så kommer basen täckas helt av sand. Det är dags att lägga på ett kol med andra ord.

Uppskjutningen går bra och jag befinner mig snart på en rymdbas, redo att ta mig ner mot månen. Väl där börjar sanningen om vad som hänt på basen gå upp för mig. Jag tänker av förklarliga skäl inte nämna något om det, då Deliver Us The Moon är ett väldigt berättelsedrivet spel. Det finns en del kortare pusselsekvenser och actionögonblick, men handlingen och stämningen är det viktigaste. På det viset påminner upplevelsen en hel del om Tacoma (9/10) och Observation (9/10) och är bitvis nära nog att nå upp till deras höga klass, men det dras tyvärr ner lite av det sista kapitlet och vissa olyckliga designval. 

Genom att titta runt i miljöerna, undersöka böcker, lyssna på ljudloggar och se holografiska inspelningar av personal på månbasen vävs en vansinnigt spännande handling ihop. Tack vare miljöernas detaljrikedom och en effektfull, men subtil, ljuddesign skapas en oerhört tät stämning. En sekvens i synnerhet fick mig att behöva ta en liten paus efter att jag tagit mig igenom den. Om du har spelat Dead Space-serien minns du kanske hur nervöst det kan vara att röra sig i viktlöshet och försöka orientera sig och hitta rätt. Tänk dig det ögonblicket, fast på steroider. 

Deliver Us The Moon lyckas imponera rejält och hade med lite kortare laddningstider och mindre fokus på “actionelement” kanske kunnat peta ned Tacoma eller Observation från tronen när det kommer till smarta, berättelsetunga science-fiction-spel. Nu når det inte riktigt dit, men jag inväntar utvecklarnas nästa spel med spänning.