Recension: Death Stranding [PS4]

Death Stranding, Metal Gear-gurun Hideo Kojimas stora flaggskepp sedan han och Konami gjorde slut 2015. Det är sällan spelvärlden har varit så förväntansfull, fundersam och förvirrad på samma gång inför ett spelsläpp. Nu är spelet ute och spelpressen såväl som spelarna är fortfarande förvirrade, men även till stor del förtjusta. Jag ska försöka ge er en inblick i mysteriet som är Death Stranding.

Att förklara spelets handling i en kort recension som den här är snudd på en omöjlighet, men jag kan ge en förkortad och förenklad version. Du spelar som karaktären Sam Bridges, i sin tur spelad av Walking Dead-stjärnan Norman Reedus. Berättelsen utspelar sig i en framtid där jorden är sparsamt befolkad och hyser de överlevande i bunkerliknande anläggningar, döda människor utgör en livsfara och just ja, ett ständigt regnande som föråldrar allt det rör vid. Hänger du med?

Sam livnär sig som en porter, någon vars uppgift är att transportera gods mellan de olika anläggningarna, och det är huvudsakligen det som spelet kretsar kring. Det framtida USA:s vägar är i stort sett förstörda och igenvuxna, så det blir en hel del promenerande men även motorcykelåkande när jag ska nå mina mål. Sam är erfaren och kan bära en hel del, men det är upp till mig att prioritera vad jag ska transportera, hur jag fördelar packningens tyngd på bäst sätt, vilka rutter som är lämpligast och slutligen hur jag når målet. Allt eftersom vi färdas mellan platserna har jag även möjligheten att förbättra mina rutter genom att anlägga strukturer såsom broar, avlastningsstationer med mera.

Till sin hjälp har Sam en hel del utrustning såsom hopfällbara stegar, rep och energidryck, men det viktigaste av allt är troligtvis BB. Som nämnt tidigare i texten är döda människor nämligen ett hot. Inte i form av vandrande hjärnsuktande lik, utan som ett slags osynligt, lyhört väsen kallat BT. BB, ett litet spädbarn i en kapsel, kan känna av dessa och agerar som varningssignal när faran är överhängande. Då och då springer man även in i människor från fientliga fraktioner, tillfällen då Sam får möjligheten att antingen försvara sig eller försöka slinka igenom fiendens linjer så gott det går.

Rent grafiskt är spelet en pärla och de stora landskapen är både vackra och respektingivande samtidigt som de bjuder på många möjligheter. Utöver titelns detaljrika utseende har studion även lagt mycket krut på spelets innehåll och det är många siffror, statistik och annan information som ploppar upp på skärmen. Mycket av det är bara för syns skull och trots att jag uppskattar djupet så blir det stundtals lite rörigt att hålla koll på.

Sättet som den relevanta informationen appliceras på själva spelmekaniken är dock väldigt intressant, och det finns en hel del nöje i att balansera Sams packning, kolla hur långt han har promenerat och i vilket skick det som levereras är i. Under spelets gång kopplas dessutom alla stationer som besökts till ett nätverk vilket ger information om hur andra spelare har vandrat, markörer de har placerat ut och strukturer de har konstruerat.

Death Stranding känns lite som en film när jag spelar det, något som är ett typiskt kännetecken för Kojimas skapelser. Allt eftersom jag färdas mellan de olika anläggningarna möts jag av långa filmsekvenser som utvecklar spelets invecklade handling. Trots att den är svår att förstå till en början, känns den fräsch och unik vilket gör att jag hela tiden ser fram emot att få fortsättningen att vecklas ut framför mig. Det hela blir dessutom mer filmiskt då diverse kända skådespelare såsom Mads Mikkelsen, Léa Seydoux och Guillermo del Toro spelar viktiga karaktärer.

Death Stranding är ett speciellt spel. Det är svårgreppat, stundtals enformigt och tålamodskrävande, men samtidigt ljuvligt att uppleva. Både handling och spelupplägg känns nyskapande och jag uppskattar verkligen att studion har vågat ta det steget istället för att vandra på säkrare vägar. Att våga sig på ett annorlunda projekt i den här storleken och dessutom få till det känns verkligen som en bedrift, och jag vågar nog påstå att det här i mina ögon är ett av årets bästa spel.