Recension: Dead Rising 4 – Frank’s Big Package [PS4]

Jag har alltid varit ett stort fan av Capcoms Dead Rising-serie. Humorn, uppfinningsrikedomen och sättet den fångar klassisk zombieskräck utan att ta den på alltför stort allvar var alltid underhållande även om serien alltid haft problem med buggar.

Frank Wests, och senare även Chuck Greenes och Nick Ramos äventyr i olika zombieinfekterade miljöer var länge Microsoft-exklusivt. Efter att del ett och två släpptes till Playstation hösten 2016 så kommer nu del fyra, med allt extramaterial, äntligen till Playstation 4.

Det går alldeles utmärkt att börja spela i del fyra, även om det bjuds på en hel del skämt som blir ännu bättre om du vandrat i Wests blodstänkta stövlar tidigare. Han är den sorts charmiga macho-fegis med ett kantstött hjärta av guld som sällan har huvudrollen i actionspel och -filmer. Snarare brukar karaktärer av Wests natur vara förpassad till biroller.

Selfie! Viktig del av varje modern journalists arsenal.

Ett lysande undantag är förstås Bruce Campbells Ace från Evil Dead-universat (inkluderande tv-spel, serietidningar och numera också en teve-serie). Med tanke på Wests främsta bisyssla bredvid paparazzijournalistik, att förgöra de odöda, är det kanske inte så oväntat. Oavsett inspirationskälla är detta helt klart Dead Risings vassaste punkt. Humor i kombination med uppfinningsrikt nedgörande av vandrande döda kommer man långt med.

Historien i korthet sätter Frank återigen i centrum av ett zombieutbrott. Denna gång dock inte som främsta journalist på plats, även om han själv inte skulle hålla med om det. Nej, den självupptagna mallgrodan har med sig en av sina journaliststudenter som rätt tidigt visar sig ha betydligt mer driv och yrkesskicklighet än professor West. Hon ligger hela tiden steget före och viljan att hinna före henne till hemligheten bakom den nya epidemin är minst lika drivande som Franks överlevnadsinstinkter.

Green flame!

Speltekniskt har inte jättemycket hänt sedan senast jag på allvar spelade Dead Rising; främst det andra spelet i serien. Huvudrollen var då den mer sympatiske tidigare nämnda Chuck Greene, vars försök att hålla sin dotter vid liv genom att hitta anti-zombie-medicin var den främsta drivkraften. På grund av denna inneboende tidsbegränsning var tempot mycket mer ansträngt i de tidigare spelen. I fyran finns ingen övergripande nedräkningsklocka. Några sidouppdrag måste klaras av inom en viss tidsram, men generellt kan man luffa runt och upptäcka den relativt stora halvöppna världen i sitt eget tempo.

Även om storyn är helt okej så är det mer eller mindre det planlösa irrandet som är anledningen till att jag återvänder till Dead Rising 4 om och om igen. Jakten på samlingsbara objekt som tidningar eller podcasts (vars innehåll fyller ut detaljerna kring den nya undergången) eller ritningar på nya och intressanta MacGyver-vapen, gör att jag efter ett par dagars spelande förvånat konstaterar att jag inte kommit längre än 12% av handlingen.

När jag istället koncentrerar mig på att följa spelets utlagda brödsmulor tar det halva tiden att nå dubbla resultatet, men jag märker att jag inte alls har lika kul. Sökandet kring det oviktiga och uppsnokandet av underhållande och ibland riktigt effektiva vapen är trots allt det som är roligast. Nu går det även, precis som i tredje delen, att bygga ihop Frankensteins-monster-aktiga fordon med ännu mer uppfiningsrika zombieröjande egenskaper. Dessutom har spelet berikats med härliga superpansar a la Fallout eller Warhammer 40.000, vilka förstås också går att modifiera på alla möjliga knasiga sätt.

Power up!

Tyvärr är Dead Rising 4 väldigt likt sina föregångare på en irriterande punkt; det är buggigt. Det är inte bara små grafikfel eller bitvis dålig kollisionskontakt som ställer till det i en del bossfajter utan även några direkt spelförstörande buggar som vid ett par tillfällen kastar mig rakt ur spelet. Jag rekommenderar att du väntar på att spelets första patch installeras innan du börjar spela alltför långt genom uppdragen, på så sätt minimerar du risken att bli onödigt frustrerad. Med tanke på att spelet släpptes för mer än ett år sedan till Xbox är det nästan förolämpande att släppa en så pass buggig första version.

Det andra osympatiska arvet från tidigare inkarnationer är att avknoppandet av zombies, trots all variation, snabbt blir ett arbete. Mosandet känns snart underligt vardagligt, speciellt i de situationer när alla roliga vapen har tagit slut och man bara har en simpel tvåhandsyxa för att röja sig fram. Efter 10.000 andrahandsmord (ungefär 4% av vad som krävs för en av spelets troféer) börjar jag känna mig lite mätt. Varje gång jag hittar ett nytt roligt specialvapen bubblar visserligen spelglädjen upp till ytan igen men den försvinner snabbare ju längre in i spelet jag kommer.

Då blir de tidigare nämnda samlarobjekten som fyller ut handlingen mer lockande. Det är genuint roligt skrivet med flera sköna blinkningar till samtiden. Tillsammans med alla sköna kläder, inkluderat maskeraddräkter som får Frank att se ut som en hel rad Capcom-hjältar, tatueringar, ansiktsbehåringar och annat krimskrams gör det spelets grundläggande enformighet betydligt mer njutbart.