Recension: Dead Man’s Diary [PS4, PS5]

Föreställ dig att du är en av få kvarvarande människor på jorden efter en intensiv kärnvapenkupp. Du blir utkastad från en helikopter mitt i ödemarken, helt utan utrustning, mat och tillhörigheter. Det är exakt det som händer huvudkaraktären i Dead Man’s Diary, ett överlevnadsspel där jakten på livets alla nödvändigheter verkligen hamnar i fokus. Men vad har egentligen hänt med världen? Är vi verkligen ensamma, och vad väntar på andra sidan horisonten?

Dead Man’s Diary börjar ganska intensivt, och jag uppmanas tidigt att leta upp en trygg plats att slå upp ett läger på, att tända en brasa och fixa något att sova på. Ett nedgånget industriområde blir min fristad den där första natten, men det är ingen dans på rosor och jag behöver både ett och annat i materialväg för att ens kunna kalla det en lägerplats. Det är mörkt, ödsligt och känslan av att jag är iakttagen gör sig påmind då jag vandrar fram mellan byggnaderna i jakt på presenningar, rör och annat smått och gott.

Dagen efter sker en händelse som tvingar mig ner i en läskig bunker och spelet börjar ta fart på riktigt. Fokus kretsar kring överlevnad, och då framförallt i formen av utforskande och jakten på resurser. Dessa ligger utspridda lite överallt och kommer i olika kategorier. För att bygga upp nya läger krävs det material, men det finns även ett behov av exempelvis vätska, mat, bandage, piller mot radioaktiv strålning med mera för att hålla min hälsa på topp. Det är ett relativt simpelt upplägg som till en början är ganska underhållande, men det dröjer inte länge innan frågetecken och frustration börjar uppstå.

Min första stora fundering dyker upp redan efter någon timme, och den handlar om spelets grundupplägg. Efter att ha samlat på mig allt från stormkök, tändstickor och filtar uppmanas jag att ta mig vidare till nästa område. Spelets handling ger sällan någon direkt anledning till detta, och som sur grädde på moset får jag inte behålla den utrustning jag har samlat på mig på föregående nivå (med motiveringen att det är för tungt att bära runt på). Det blir frustrerande att inte kunna bygga upp någon sorts buffert av utrustning och i varje nytt område tvingas jag att krypa runt på backen i jakten på nya tändstickor, en ny gryta, lite bränsle och så vidare.

Då kärnvapenkriget har förpestat landskapet är det inte mycket som funkar, och till råga på allt är viss mat strålskadad och oätlig. För att ta reda på om något är ätbart bär jag runt på en geigermätare som på några sekunder kan berätta huruvida just den där läskburken eller konserven kan fylla mina behov. Det blir snabbt tjatigt att behöva hoppa mellan mätaren och annan utrustning och stundvis får det mig att känna som att jag scannar varor på närmsta stormarknad snarare än spelar ett överlevnadsspel. Trots det lever jag ofta på gränsen och svär över att jag behöver svepa ett helt flak med dricka för att ha en bra vätskenivå samtidigt som jag endast kan bära tre flaskor åt gången. Bärkapaciteten är så låg och oflexibel, vilket innebär att jag allt som oftast inte kan plocka upp saker. Det som hade kunnat vara ett inslag av prioritering och strategi blir istället en ologisk situation där jag exempelvis kan bära två bensindunkar till, men den där lilla konserven, den får minsann inte plats.

Det går att uppgradera delar av sin utrustning men även förmågan att exempelvis få sina näringsvärden att gå ner långsammare. Några få av uppgraderingarna känns värdefulla, i synnerhet att förbättra min geigermätare för att underlätta scanningen och motverka tidigare nämnda problematik. De övriga känns ganska meningslösa och majoriteten av dem handlar framförallt om att dryga ut effekten av exempelvis mat och dryck. Det kan såklart underlätta överlevnaden något, men konsekvensen blir också att jag får ännu fler föremål som jag inte behöver plocka upp under mitt utforskande. Den stora haken med hela upplägget är dessutom att uppgraderingarna endast kan utföras med ett enstaka föremål som är unikt för varje egenskap. Missar du det och vandrar vidare kan du glömma allt vad uppgradering heter.

Allt eftersom spelet fortskrider antyds det att jag inte är ensam där ute i ödemarken. Ljudeffekter och forcerade kameravridningar får mig som på nålar i spelets början, men allt för långsamt tempo, skriptade händelser och överanvändning av nämnda knep trubbar av känslan av fara. I slutet av spelet tänder det till lite mer, men den dosen action kommer alldeles för sent för att det ska göra mycket skillnad.

För att runda av den här recensionen i en något positivare ton så finns det ett antal ljusglimtar som är värda att nämnas. En av dem är miljöerna som glänser till då och då samt pusslen som trots sina repetitiva egenskaper faktiskt tvingar mig att fundera en stund. Sist men inte minst är musiken värd att lyfta fram i all sin blygsamhet, för visst får den de där få spännande tillfällena att kännas lite extra. Sorgligt nog räcker inte de komponenterna för att bygga ett särskilt bekvämt läger, och jag kommer därför att söka mig vidare.