Recension: Dead Island Definitive Collection [PS4]

När det kommer till fenomenet Dead Island från polska Techland, är åsikterna skilda om upplevelsen. Till att börja med, lyckades vi spelare bli totalt lurade av den fantastiska trailern som släpptes i anslutning till det första spelet. Videon visade ett tragiskt familjeöde men allt var baklänges och gick i ultrarapid. När det första spelet släpptes, hade det dock ingenting med videon att göra. Istället fick vi ett halvtrasigt actionrollspel i förstapersonsvy, något som delade spelarna i två läger; de som älskade spelet trots bristerna och de som lämnade det efter några minuter.

Jag tillhörde den första kategorin och blev omedelbart indragen i det, enligt mig, störtsköna analoga styrsättet som stridsmekaniken erbjöd. Även om mina slag inte alltid träffade rätt, tyckte jag ändå att jag erbjöds en stor valfrihet med skön återkoppling.

Omedelbart när jag startar Dead Island: Definitive Edition, slås jag av en nostalgisk känsla. Jag vet exakt vad som väntar mig i sköna miljöer och utmanande uppdrag. Jag formligen älskar känslan av att desperat greppa tag i vad som helst för att använda som ett vapen mot de levande döda. Mitt äventyr startar med en stor paddel i händerna och snart är min första medhjälpare räddad. Stranden glänser av nyspillt zombieblod.

Ro hit den där paddeln så ska jag visa dig något!

Precis i början av spelet uppmärksammar jag en ganska rejäl uppgradering av grafiken, strandparadiset i Banoi formligen skimrar i sin högupplösta form. Något som dock inte verkar ha fått samma, omtänksamma behandling är karaktärerna. De verkar visserligen ha uppgraderats i antalet pixlar men modellerna bakom grafiken är fortfarande klumpigt designade och ibland rent av fula.

Utan att märka någonting dras jag in i spelets många sidouppdrag, och befinner mig snart i en Skyrim-liknande situation där jag glömmer bort huvudberättelsen. Strunt samma, jag njuter av varje timme jag spelar Dead Island och måste aktivt tvinga mig själv att avsluta i förtid för att påbörja nästa spel i serien.

Dead Island: Riptide Definitive Edition har fått exakt samma behandling som sin föregångare och ser ganska mycket bättre ut, bortsett från karaktärsdesignen. Historien tar vid där första spelet slutade; de överlevande hjältarna som är immuna mot zombieviruset har flytt ön men naturligtvis råkar de ut för en olycka och dras tillbaka till ögruppen där viruset härjar.

Eftersom jag spelat en bra bit in i första spelet, får jag fortsätta med min karaktär på den nivå som jag uppnått. Protagonisten måste i prologen fly från en sjunkande båt och väldigt snart introduceras jag för skjutvapen, något som spelen är sparsmakade med överlag. Stridsmekaniken i Dead Island-spelen är skapad för att ge spelaren en skön upplevelse med närstridsvapen, och så fort jag avlossar första skottet minns jag att jag inte tyckte speciellt mycket om att skjuta zombier – de ska hackas sönder!

Ungarna på stranden var som galna i vattenmeloner…

Dead Island: Riptide utspelar sig på ön Palanai, vilken har betydligt mycket fler vattendrag och därför också erbjuder båtar som en form av transportmedel. Bilturerna i första spelet är helt galet roliga, speciellt när bilen är fullastad av medspelare och har en förvirrad förare bakom ratten. Bilarna är kvar även i detta spel men jag finner mig själv använda båtarna i större utsträckning, trots att det inte alls är lika kul att mosa zombier i vatten.

De båda uppgraderade titlarna i Dead Island Definitive Collection är på det visuella planet bättre än sina tidigare utgåvorna och spelglädjen som jag finner är samma, om inte ännu bättre. Laddtiderna är avsevärt kortare och buggarna verkar ha eliminerats (jag har inte råkat ut för någon av dem hittills), spelen flyter på riktigt bra överlag. Som om det inte räckte med den underbara känslan av nostalgi som jag får när jag spelar de båda titlarna, medföljer dessutom ett helt nytt spel: Retro Revenge.

Retro Revenge är ett spel av typen ändlös springare, där min karaktär hela tiden går från vänster till höger. Det går att flytta hjälten i tre nivåer upp och ned på skärmen och han kan utföra en mängd attacker som är användbara för olika typer av fiender. Jag har aldrig varit mycket för den här typen av spel, men känner även här att jag dras in i upplevelsen och råkar sitta flera timmar och mosa zombier.

För ett ganska lågt pris, får du enligt mig förra konsolgenerationens trevligaste zombieäventyr. Jag hade inga problem med att se förbi trasig fysik och fula karaktärsmodeller utan njöt i fulla drag av allt som de båda spelen erbjöd. Tröttnar du på att hacka zombier på egen hand, har du möjlighet att öppna upp din värld och låta dina vänner hjälpa dig till framgång. Tycker du om att spela med främlingar, går det även att låta vem som helst på PlayStation Network ansluta.

Om du gillar lite långsammare actionspel och har fått nog av underlägsenheten i Dying Light, tycker jag att det är en ”no-brainer” att gå tillbaka till ursprungsspelen och kötta loss!