Recension: Day of the Tentacle Remastered [PS4,Vita]
Som titeln antyder är detta en återutgivning av Maniac Mansion II: Day of the Tentacle från 1993, vilket länge har setts som peka-och-klicka-äventyrens höjdpunkt från en tid när LucasArts och Sierra On-Line radade upp stortitlar. Spelet banade vägen för röstskådespel, då det var en av de första titlarna som gavs ut på diskett och CD samtidigt. Det är också det första spelet där producenten Tim Schafer har en ledande roll, då tillsammans med Dave Grossman, och det är nu Schafers bolag Double Fine som ligger bakom nyversionen.
Jag tillhör skaran som spelade Day of the Tentacle när det släpptes och älskade det, och trots att det är en uppföljare till Maniac Mansion (som för övrigt finns helt spelbart på en dator inne i spelet) går Day of the Tentacle att avnjuta utan att ha spelat föregångaren.
Berättelsen har, precis som i alla äventyrsspel, en central roll. Här har en galen vetenskapsman avlat fram tentakler som husdjur och när Purple Tentacle dricker förorenat vatten växer armar ut på honom och han blir ett galet geni med storhetsvansinne. Hans bror Green Tentacle kontaktar nörden Bernard som tillsammans med sina rumskamrater Laverne och Hoagie beger sig till herrgården för att rädda världen.
Protagonisterna är väldigt arketypiska med en nörd, en hårdrocksälskande roadie och en nervös medicinstudent. Planen är att trion ska resa en dag tillbaka i tiden för att stänga av utsläppet innan Purple Tentacle blir ond, men givetvis går något fel. Istället utspelas händelserna i samma hus i nutid, för 200 år sedan och 200 år in i framtiden. Det är ett genialiskt berättargrepp som än idag ger oss unika möjligheter att lösa alla pussel vi utsätts för. Berättelsen, pusseldesignen och dialogen är den största behållningen av spelet och genomsyras av galen humor.
På den tekniska sidan märks det att det är ett gammalt spel. Grafiken har fått en ansiktslyftning och renderas i hög upplösning, men tyvärr fick inte animeringarna samma behandling och de känns bitvis ryckiga. Stilen är tydligt inspirerad av äldre tecknade filmer, men med drag av impressionism. En kul detalj är att grafiken precis som i The Secret of Monkey Island: Special Edition kan renderas i originalutförande. På ljudfronten har det också skett en del finputsning, men den i övrigt välkomponerade musiken låter som att den kommer ur ett 8-bitars Sound Blaster-ljudkort.
Röstskådespelet håller fortfarande, och det märks att det var första spelet som anlitade skådespelare istället för släkt och vänner. Spelet har också utvecklarkommentarer där Schafer och Grossman tillsammans med grafiker, animatörer och kompositörer berättar om utvecklingen av originalspelet. Jag rekommenderar dock att ha kommentarerna avstängda vid första genomspelningen, eftersom dialogen i spelet lätt missas annars. Sparfilerna has stöd för cross-save och det är enkelt att dela sina spelsessioner mellan PS4 och Vita.
Kontrollerna består av att styra en markör med vänster sticka och flytta sin figur och interagera med omgivningen genom en meny. Det fungerar överlag bra och högerstickan kan användas för att hoppa till nästa detalj som går att undersöka. En del av rummen är mer än en skärm bred och förflyttning av figuren blir viktigt för att vara säker på att du inte missat något. Menysystemet fungerar bättre i nyversionen än i originalet, eftersom den här anpassar sig efter vad du verkligen kan göra, vilket leder till färre blinda försök utan att för den delen förenkla gåtorna nämnvärt.
Pusslen är med några få undantag logiska och möjligheten att skicka små föremål mellan tidsåldrarna ger en ny dimension. Det gör att du måste byta mellan figurerna då och då för att lösa gåtorna, och dialogen ger löpande ledtrådar om detta, mer eller mindre tydligt.
Oavsett om det är ett kärt återseende eller en ny bekantskap är Day of the Tentacle ett stycke kulturhistoria. Det är än idag ett av de bästa peka-och-klicka-äventyren som finns och är för mig fortfarande måttstocken som jag använder när jag testar nya äventyrsspel. Gillar du genren är det ett givet köp.
Härligt att det fortfarande verkar hålla, och högerspakens funktion i kombination med bättre menyer låter riktigt lovande. Den här nyutgåvan tänker jag definitivt spela, och din recension gjorde mig inte direkt mindre sugen på det 🙂
Bra jobbat!