Recension: DARQ [PS4]

DARQ hör till den där kategorin av spel som befinner sig någonstans mellan ett besök hos psykologen och hopp och lek i sandlådan. Med en stil som hämtad ur en film av Tim Burton bäddas jag in i ett mörker som inte avslöjar några detaljer om vad som händer eller vad jag har att göra med saken. Men jag tar några stapplande steg och börjar utforska min omgivning.

Utan att få några som helst instruktioner om kontroller och liknande tar det en liten stund för mig att förstå vad det är jag ska göra. Men en sak är klar, jag är i någon sorts drömvärld eller limbo där saker inte är som de ska. Den unge mannen jag spelar är uppenbarligen en plågad själ och det dröjer inte allt för länge innan jag stöter på inslag som speglar detta.

I grunden är DARQ ett tvådimensionellt pusselspel, men det har även tydliga inslag av skräck. Jag får ingen som helst bakgrundshistoria presenterad för mig, så det ligger på mig själv att skapa en narrativ atmosfär att förhålla mig till. Spelet utspelar sig under ett antal nivåer som framstår som drömmar. Dessa är rätt korta, men sammanvävda genom mellansekvenser där jag får gå och lägga mig på en säng för att somna och därmed komma till nästa nivå.

Spelets styrka ligger i de pussel som ofta löper genom hela nivåer. Att spelet är tvådimensionellt är inte helt sant eftersom detta upplägg böjs och tänjs i pusslen för att skapa ett extra djup som kräver att jag tänker på ett annat sätt än vad jag först får intryck av. Det är ett intressant inslag som i kombination med de väl avvägda pusslen tar dem till en nivå som jag gärna hade sett i fler spel.

Även de klurigheter som inte använder sig av ovan nämnda effekter gör sig bra, och det känns som att utvecklarna har använt sig av klassiska pusselprinciper för att skapa ett lättöverskådligt utbud som kryddas till något extra med hjälp av det intressanta temat.

De skräckmoment som spelet bjuder på uttrycks oftast i den genomsyrande stämningen som spelet inger, men vid vissa tillfällen är den mer påtaglig. Favoriten var när jag vid ett tillfälle skulle lösa ett till synes väldigt enkelt pussel. Samtidigt som jag pysslar med det blir jag uppmärksam på att en antagonist långsamt närmar sig mig, och kameran börjar snurra så att jag ömsom får se pusslet, ömsom antagonisten som minskar avståndet mellan oss. Det hela blev ett snyggt och stressinducerande moment som gjorde det enkla pusslet betydligt svårare.

Personligen tror jag att man får ha en speciell inställning till den sortens spel som DARQ tillhör. Det är ett kort spel, även med det extramaterial som är inkluderat i den här versionen, men det kan samtidigt vara en del av spelets grundidé. Jag uppskattar när jag som spelare får vara med och forma berättelsen som jag spelar, men jag skulle samtidigt gilla att få lite fler narrativa trådar att dra i medan spelets handling vecklar ut sig. I slutändan är det ett spel med många tankar och idéer som jag gärna skulle vilja se i en längre och mer utförlig tolkning, men i all sin nuvarande enkelhet är det ändå ett klurigt och spännande litet äventyr.