Recension: Dark Souls III [PS4]

Under de senaste åren har From Software stått för flera av mina favoritupplevelser på spelfronten, och då tänker jag inte minst på Bloodborne (10/10) som jag säkert har tillbringat närmare 200 timmar med. Även om jag tycker att Bloodborne är det bästa spelet i den så kallade SoulsBorne-serien kommer nog Dark Souls alltid att vara mitt favoritspel, eftersom det var min första kontakt med serien. Det var där jag stångade pannan blodig mot ett till synes ogenomträngligt spel, innan allt bara klickade.

I Dark Souls-serien har alltid elden varit ett genomgående tema som ett sätt att referera till livsgnistan i världen, och i Dark Souls III är denna flamma på väg att slockna helt. Detta sker med jämna mellanrum och tanken är att elden ska hållas vid liv med hjälp av fem härskare, men dessa har tråkigt nog lämnat sina troner och struntat i allt ansvar. Gissa vem som får uppdraget att reda upp situationen?

Din resa genom landet Lothric bjuder på enastående variation både när det gäller miljödesign och fiender. Detta har alltid varit en av From Softwares absolut största styrkor, och Dark Souls III är sannerligen inget undantag. Här blandas gigantiska fästningar med mörka kryptor och obehagliga träsk, och samtliga områden känns unika och genomtänkta. Dark Souls II (9/10) fick en del kritik för att nivådesignen inte kändes lika sammanhängande som i tidigare spel, och detta har utvecklarna åtgärdat med råge. Vissa områden dräller av genvägar som går att låsa upp, och det känns ibland nästan lika belönande som att besegra en svår boss.

När vi ändå är inne på ämnet bossar är Dark Souls III mestadels briljant, precis som förväntat. I synnerhet andra halvan av spelet erbjuder flertalet spännande och kreativa strider som verkligen utmanade mig på flera fronter. Det finns dock en viss ojämnhet överlag och ett par bossar kändes väldigt oinspirerade och snudd på tråkiga, vilket är trist att se efter den kavalkad av mästerliga utmaningar som både Bloodborne och expansionen The Old Hunters hade. Glädjande nog finns det i alla fall färre utfyllnadsbossar än i Dark Souls II.

Bland de stora spelmekaniska nyheterna finner vi ”weapon arts”, en form av specialförmåga som alla vapen har. Det kan vara allt från att du aktiverar en speciell stans som ger tillgång till mer kraftfulla attacker till temporära statuseffekter som förbättrar din förmåga att dela ut stryk. Om de används på rätt vis kan de definitivt göra skillnad i en svår strid, men jag fick aldrig någon större nytta av dem med tanke på min utrustning. Mitt svärd hade en ganska ineffektiv specialattack samtidigt som min sköld inte tillät weapon arts – och trots att jag har många timmars erfarenhet utan sköld i Bloodborne är det en markant skillnad att lägga den tryggheten åt sidan i Dark Souls III.

På prestandafronten rullar spelet mestadels på i en vettig bildfrekvens, men det finns en del områden där nivån svajar en aning. Lyckligtvis flyter spelet på bra under bossfajterna, och det är trots allt där det är viktigast.

Dark Souls III är ett härligt kärleksbrev till alla som älskar serien med mer eller mindre subtila referenser till tidigare spel, och det är smått förbryllande hur From Software lyckas pumpa ut så här mycket kvalitet i detta tempo. Att få utforska en helt ny värld skapad av dessa genier och tillsammans med andra spelare luska ut alla kryptiska hemligheter är svårslaget. Även om det inte har samma höga lägstanivå som Bloodborne finns det gott om tillfällen som fick min haka att falla till golvet, och det här är ett spel du helt enkelt inte får missa.