Recension: Dark Rose Valkyrie [PS4]

Den japanska spelutvecklaren Compile Heart har bland annat serierna Fairy Fencer F och Hyperdimension Neptunia i sin portfolio, och flera månader efter lanseringen av Dark Rose Valkyrie i Japan, är tiden inne för västvärlden att ta del av deras nya verk.

Äventyret, vars tidsram utspelar sig i ett alternativt Japan runt 1929, startar när soldaten Asahi kommer till en militärstyrkas högkvarter. Han är nybliven kapten av en offensiv styrka vid namn Special Force Valkyrie, vars huvuduppdrag är att utplåna monster vid namn Chimeras.

Asahi är ung och ambitiös, men hans avsaknad av erfarenhet som kapten gör honom osäker och lite för ivrig i sina beslut ute på slagfältet. Styrkan han leder består mestadels av kvinnor; något som jag upplever som relativt ovanligt för genren och som därför tilltalar mig.

Spelets grafik är extremt utdaterat, vilket jag märkte redan vid första spelomgången. Bakgrunderna består mest av trista betongbyggnader och fula parker, och personligen anser jag att animationerna i främst konversationerna mellan karaktärerna känns konstlade. Människorna påminner om Valkyria Chronicles (9/10) karismatiska huvudpersoner men som här saknar charm och färgstarka personligheter. Det förvärras av de katastrofalt överspelade rösterna, där jag upplever att röstskådespelarna inte levererar någon tyngd eller trovärdighet i dialogerna.

Hej, vill du ta en kopp té med mig, din kapten? Ja, raggningsförsöket i det tramsiga manuskriptet är precis lika dumt som det låter.

I högkvarteret får jag förutom huvuduppdrag, även mindre uppgifter där jag kan tjäna pengar och öka tilliten hos mina lagkamrater, men även möjligheten att lära känna styrkan lite närmare. Här går det även att uppgradera vapen, lära mig nya stridstekniker och reparera kläder efter några intensiva strider. De löjligt höga priserna gör det svårt för mig att inskaffa nya saker eftersom pengarna oftast går till skräddarens lagning av utstyrsel.

När jag tar med min styrka utanför basen för att söka efter  områden där uppdragen äger rum, kan jag hitta portaler som går att använda för att snabbt transportera styrkan mellan de olika områdena. Asahi har en radar där jag kan upptäcka fiender eller skatter i närheten, men avsaknaden av en karta gör att utforskningen blir besvärlig eftersom jag lätt går vilse och stöter på fiender kontinuerligt. Jag kan slå på fienderna för att få attackera först i striderna men tajmingen är svår och oftast är det tyvärr monstren som inleder slagsmålen.

Bataljerna är enligt klassiskt upplägg från japanska rollspel, där kämparna får slåss i turordning. Upp till fyra soldater i mitt lag får ta del i striden men de får även assistans av var sin beskyddare som ibland kan hjälpa till med en attack eller två. Mina valmöjligheter är många, även om det oftast går bra att bara puckla på fienderna. Om jag tycker att väntetiden är för lång kan jag snabbspola framåt men riskerar då att missa möjligheten att få till kraftigare slagkombinationer.

Lunas försök att lura kaptenen att handla dyra saker åt henne är ganska kul och charmigt

Det finns en portion humor vilken delvis är ganska rolig. Jag småskrattar när jag får beskåda de manliga karaktärerna, endast iförda gubbiga kalsonger efter att deras dräkter har blivit förstörda. I andra tillfällen bjuds dock genant buskishumor när de manliga kollegorna försöker att övertyga kaptenen till pinsamma raggningsförsök.

Dark Rose Valkyrie är ett trist och plumpt japanskt rollspel, fyllt av klichéer och ett ostrukturerat manus som får mig uttråkad ganska fort. Ett okej stridssystem och ett välkomnande tillägg av många kvinnliga soldater är inte tillräckligt för att lyfta ett lumpet hantverk av denna ringa kaliber.