Recension: Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls [Vita]

Danganronpa är förmodligen den spelserie som verkligen öppnade mina ögon för hur fängslande visuella romaner kan vara när de har en välavvägd balans mellan bra berättande och intressant interaktion. Spelens skruvade skildring av mordmysterier och den övergripande mörka stämningen är en ypperlig bas för rättegångssystemet där du ska avslöja mördaren och försöka överleva utmaningarna på Hope’s Peak Academy.

I Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls har dock utvecklarna svängt rejält i speldesignen och skapat ett sidospår som skiljer sig markant från de båda föregångarna. Fundamenten, som rättegångar och mordgåtor, är bortblåsta och ersatta av actionbetonade utmaningar och skjutande, och jag påbörjade spelet med en gnutta skepsis.

Spelet börjar med att du får bekanta dig med Komaru Naegi, syster till huvudpersonen Makoto Naegi från första spelet. Hennes vardag är lite udda eftersom hon är fånge i en lägenhet, helt utan kontakt med omvärlden. Hon har tillbringat mer än ett år i fångenskap utan att veta varför. Denna rutin bryts plötsligt och bryskt en dag då Monokuma, den smått lysande antagonisten från de tidigare spelen, beger sig in i lägenheten med målet att ha ihjäl Komaru. Lyckligtvis kommer hon undan med livet i behåll tack vare Byakuya Togami och övriga Future Foundation.

Neeeej då…

Väl ute i staden Towa City får vi se hemskheter på löpande band. En våldsam revolution pågår, ledd av Warriors of Hope, en grupp barn som med hjälp av massproducerade Monokuma-björnar systematiskt avrättar vuxna människor för att de anses vara demoner. Komaru hamnar mitt i denna röra och involveras i ett spel på liv och död där hon jagas av Warriors of Hope-medlemmarna. För att göra situationen än mer komplicerad är hon dessutom försedd med ett armband som har en tendens att reagera explosivt om hon försöker ta av det eller lämna staden.

Upplägget är intressant och väl iscensatt precis som i övriga spel i serien, men eftersom själva grundkoncepten är ändrade har jag svårt att fastna lika mycket för Danganronpa Another Episode. Actionsekvenserna är intressanta en stund, men blir ganska snabbt repetitiva eftersom det inte sker någon större utveckling under de 20 timmar jag tillbringade med spelet. Jag får kontinuerligt tillgång till nya former av ammunition som har olika effekter, men i grund och botten är skillnaden marginell.

Spelet bjuder på mängder av rena actionsekvenser och varvas med utmaningsrum där jag först får en övergripande vy av fienderna och deras rörelsemönster. Målet är sedan att med hjälp av mina olika former av ammunition och diverse verktyg i miljön att döda alla fiender på en och samma gång utan att bli påkommen.

Jösses! Dags att skyla öron och ögon!

Spelmekanikerna i sig är det inget större fel på, men problemet är att de i princip ersätter vad som har gjort Danganronpa-spelen så fantastiska. Den härliga spelmiljön och grundläggande berättelsen finns kvar, men djupdykningen i både berättelse och karaktärer är i princip som bortblåst. Det känns väldigt ytligt emellanåt, och det är trist att se i en serie som så galant tagit sig an väldigt mörka ämnen tidigare.

Huvudantagonisterna i Warriors of Hope-gruppen får visserligen en lite djupare genomgång när det gäller deras motivation till varför de startade revolutionen, men individerna försvinner tyvärr väldigt fort när berättelsen kommer in på den övergripande handlingen. En av mina absoluta favoritdelar av de tidigare spelen är när karaktärernas bakgrundshistoria verkligen detaljeras och det gör mig lite besviken att detta inte sker här. En stark berättelse behöver även en stark antagonist, och jämfört med tidigare spel är det hopplöst tunt på denna front.

I en tid där utvecklare är väldigt rädda för att ändra på framgångsrecept är det på sätt och vis kul att Spike Chunsoft vågar experimentera med Danganronpa Another Episode, men dessvärre fångar inte de nya spelelementen mig lika mycket som jag hade hoppats. Actionsekvenserna tar för stor plats samtidigt som att de tappar charmen väldigt fort, vilket gör att jag bara längtar till nästa berättelseparti. Men eftersom dessa också är rätt tunna jämfört med tidigare spel finns det inte lika mycket nöje att hämta här heller.