Recension: Danganronpa 2: Goodbye Despair [Vita]

Tidigare i år fick jag möjligheten att bekanta mig med den visuella romanen Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) och blev omedelbart charmad av de skruvade karaktärerna, den mörka – men humorkryddade – stämningen och det intressanta temat. Kampen mellan hopp och förtvivlan i ett spel på liv och död skapar en väldigt intressant dynamik, och nu i Danganronpa 2: Goodbye Despair är det dags för en ny skolklass att utsättas för samma villkor.

Hope’s Peak Academy är en skola avsedd enbart för eliten. Enbart ungdomar som är världsledande i sitt område blir intagna i läroverket, men områdena kan variera kraftigt. I detta spel ser vi allt ifrån den ultimata kocken till den ultimata prinsessan. Syftet med skolan är dock att låta dessa utvalda elever stå som förebilder och representera hopp för övriga samhället.

Huruvida detta fungerar eller ej är en helt annan fråga.

Precis som i förra spelet tappar alla elever medvetandet strax efter ankomsten till skolan och vaknar sedan upp i ett klassrum utan att komma ihåg hur de kom dit. När ungdomarna försöker luska ut situationen dyker en uppstoppad kanin vid namn Usami upp och förklarar att hon är klassens lärare. Vidare säger hon att det är dags för en klassresa och det visar sig att hela klassen redan befinner sig på en paradisliknande ö som heter Jabberwock Island.

Detta kanske låter som ett utmärkt tillfälle att koppla av och njuta av solen, men då träder allas vår favoritbjörn Monokuma in i bilden och hans psykotiska dödslekar är därmed ett faktum. Hans första steg är att handgripligen konvertera Usami till en kaninversion av honom själv, som han sedan döper till Monomi. Därefter börjar han hetsa eleverna att börja döda varandra för att kunna ta sig hem från ön.

Reglerna är enkla. För att hemresan ska kunna inkasseras måste en elev mörda en klasskamrat, men hen måste dessutom kunna komma undan med det. Efter ett mord har begåtts får du möjligheten att samla bevismaterial som du sedan kan använda under rättegångsfasen. Om mördaren lyckas klara sig igenom rättegången är friheten ett faktum, men det betyder även att resterande elever kommer att dödas av Monokuma. Åker däremot mördaren fast är det bara den personen som blir avrättad.

Spelet är uppbyggt i tre återkommander faser. Första fasen innefattar utforskande av områden du inte har besökt samt umgänge med klasskamrater för att lära känna dem bättre. Det sistnämnda hjälper dig under rättegångarna eftersom du får tillgång till färdigheter som exempelvis kan ge dig mer betänketid.

Den andra fasen träder i kraft efter ett mord har begåtts, och det betyder att det är dags att samla bevismaterial. Eftersom spelet är väldigt linjärt handlar det mest om att besöka relevanta områden och undersöka det som går att klicka på, samt prata med alla människor för att driva berättelsen vidare. Det kanske låter monotont, men det är en spännande uppbyggnad inför den tredje och sista fasen som är själva rättegången.

Rättegången består av en serie minispel där du får utnyttja dig av bevismaterialet du samlade på dig under andra fasen, samt din egen slutledningsförmåga. Det vanligaste läget är att du får lyssna på en debatt där replikerna flyger förbi på skärmen, och i vissa repliker finns det nyckelord som du kan bestrida med bevismaterial. Om du ser ett resonemang som inte riktigt håller gäller det att para ihop det med rätt bevis för att driva rättegången vidare.

Det finns även ett par nya minispel i denna uppföljare, varav Logic Dive är det roligaste. I detta spel styr du en snowboardåkare som åker i en bana som grenar sig vid vissa tillfällen. Vid vägskälen ställs en fråga som du besvarar genom att välja rätt väg, och när du når slutet av banan har du kommit fram till ett genombrott i det aktuella resonemanget.

Det viktigaste i en visuell roman är dock att handling och karaktärer är intressanta eftersom det inte finns lika mycket aktivt spelande som i andra genrer. Precis som i föregångaren håller berättelsen hög kvalitet och även om det krävs lite tolerans för japansk galenskap är upplägget och det övergripande mysteriet väldigt intressant. Det finns gott om intressanta karaktärer också, men på denna fronten tycker jag att föregångaren höll en jämnare nivå. Det finns ett par karaktärer i Danganronpa 2: Goodbye Despair som jag tycker är totalt ointressanta, och det upplevde jag aldrig i förra spelet.

Jämfört med föregångaren är detta ett gigantiskt spel som har tagit mig mer än dubbelt så lång tid att spela igenom, och det är på gott och ont. Berättelsen är intressant och fängslande, men i slutänden blir spelet lite lidande av längden. Det finns tillfällen då tempot dyker nämnvärt och det förminskar tyvärr slagkraften i berättandet. Sista kapitlet är dock värt väntan med tanke på hur de vänder upp och ner på allt som har hänt.

Överlag når dock Danganronpa 2: Goodbye Despair nästan alla mina förväntningar och överträffar faktiskt en del av dem. Det finns fortfarande ett fåtal problem med haltande logik i problemlösningen som gör att det blir svårt att lösa vissa problem, men i sin helhet är detta ett ypperligt spel.