Recension: Cyber Shadow [PS4]

Det är härligt när spel överraskar. För mig kom Cyber Shadow som en blixt från klar himmel, då jag helt hade missat att detta debutspel från finska Mechanical Head Studios ens var på väg. Äventyret är en hommage till klassiska Ninja Gaiden, kryddat med lika mycket kärlek och fingertoppskänsla som exempelvis Shovel Knight (9/10) briljerat med inom nyretrogenren.

Redan i spelets inledning sitter varje detalj på exakt rätt plats. Den härliga 80-talsfuturismen med ninjor, robotar och urläcker pixelgrafik sätter stämningen direkt. Kontrollen är tajt, responsiv och simpel, men framförallt känns varje svärdshugg riktigt tillfredsställande. Ljudbilden är kronan på verket och för tankarna till Mega Man och Castlevania, större komplimang än så är svår att ge.

Spelet introducerar nya element och utmaningar i precis rätt tempo. Såväl bandesign som fiender bjuder på stor variation, och kräver ständigt nya taktiker för att ta sig förbi. Ena stunden tvingas jag undvika elaka robotinsekter på en hissresa fylld med hinder. I nästa ögonblick måste jag undvika laserstrålar för att ett larm inte ska aktiveras, samtidigt som jag jagas av en snabbt växande biologisk massa. Därefter får jag köra motorcykel i ett rasande tempo, slåss mot en boss på ett skenande tåg, försöka överleva en båttur mot fiender med raketryggsäckar och så vidare.

När jag låser upp nya förmågor ökar variationen ytterligare. Möjligheten att slänga kaststjärnor, frammana eldklot och vägghoppa introduceras i naturlig takt som i vilket annat spel som helst. När jag lär mig att parera projektiler och snabbspurta rakt igenom fiender får spelet dock en helt ny dimension. Utöver en ökad svårighetsgrad och helt ny bandesign gör dessa utmanande tekniker att jag känner mig hur grym som helst när jag lyckas med dessa graciösa kombinationer av akrobatiska bravader.

Inget sidoskrollande actionspel är större än sina bosstrider, och även här imponerar Cyber Shadow. Ta sista bossen till exempel. Efter väldigt många försök lyckas jag slutligen besegra denna best. Adrenalinet är på topp, jag är helt skakig i fingrarna och glädjeruset infinner sig. Av ren klantighet råkar jag dock hoppa ut för ett stup direkt efter, dör och tvingas möta bossen en gång till.

Jag blir givetvis frustrerad över mitt klumpiga beteende, men samtidigt oväntat glad över att få uppleva denna episka strid en gång till. Att jag dessutom lyckas besegra den direkt på nästa försök ser jag som ett kvitto på hur bra bossdesignen är; när jag lärt mig alla mönster kan jag lätt klara utmaningen som till en början verkade helt omöjlig.

Detta är genomgående för hela spelet. Varje liten passage kan till en början kännas överväldigande, men efter att ha förstått mönstren möter jag alla hinder som naturliga steg i en passionerad dans.

Svårighetsgraden är riktigt hög mot slutet av spelet och jag dör betydligt fler gånger än jag vill erkänna. Men jag tröttnar aldrig och det är alltid kul att försöka igen tack vare perfekt avstånd mellan kontrollpunkterna. Skulle det gå riktigt illa finns dessutom en kreativ funktion där jag kan uppgradera kontrollpunkter så att de ger mig specialvapen eller liknande i utbyte mot mynt jag samlat. Det är ett riktigt smart sätt att balansera svårighetsgraden för olika spelare.

Att det här är Mechanical Head Studios första spel är verkligen imponerande. Det märks att producenterna Yacht Club Games (Shovel Knight) varit med och polerat här och var, men med det här resultatet kan jag knappt bärga mig för vad finske Aarne ”MekaSkull” Hunziker hittar på härnäst. Jag trodde att The Messenger (9/10) var det ultimata Ninja Gaiden-spelet, men Cyber Shadows katana är flera snäpp vassare, och det bästa jag spelat inom genren på flera år.