Recension: Cuphead [PS4]

Inkwell Isles är en magisk plats och där bor bland annat de två bröderna Cuphead och Mugman. När de, trots varningar, en dag traskar för långt hemifrån slutar det hela med ett besök på Djävulens Kasino. Bröderna vinner stort vid tärningsbordet och förstår inte att det hela är riggat.

När Djävulen själv dyker upp föreslår han ett spel där bröderna kan vinna hela kasinot på ett tärningsslag, men om de förlorar ger de upp sina själar till honom. Förblindad av hur bra det gått hittills spelar Cuphead glatt bort sin och brorsans själ till Djävulen.

Förtvivlade ber bröderna Djävulen om ett annat sätt att återbetala sin skuld. Han föreslår då att de ska hjälpa honom med indrivning av några själar som inte heller kunnat betala sin skuld. Bröderna har nu 24 timmar på sig att utföra uppgiften eller förlora sina själar.

Låter berättelsen bekant? Det borde den då berättelsen redan utspelat sig på PC, Xbox och Switch. Cupheads sevärdhet och kändisskap cirkulerar dock kring att spelupplevelsen nästan är som att vara med i en tecknad film från 30-talet. Nu finns denna kritikerrosade pärla även till PlayStation, så den stora frågan är förstås om konverteringen är lyckad och framgångssagan kan fortsätta. Då det är utvecklarna själva som stått för fiolerna pekar allt i rätt riktning.

För det mesta brukar den här typen av spel vara indelad i olika banor du behöver forcera. Om du klarar av alla banans prövningar får du möta nivåns starke man i en episk slutstrid. I Cuphead är det istället uppdelat så du kan spela banorna och bossmötena separat. Du behöver heller inte oroa dig för dina liv då de är obegränsade.

För att komma vidare är det enda kravet att du besegrar bossarna då du behöver deras själar enligt kontraktet med Djävulen. Att klara av banorna ger dig dock möjligheten att samla in mynt du sedan kan spendera för att jämna ut oddsen. I klassisk rollspelsanda kan du förbättra dina attacker och färdigheter via Inkwell Isles olika butiker.

Jag har jättekul med Cuphead trots dess ökända svårighetsgrad och att jag dör oräkneliga gånger för varje litet framsteg. När det väl går min väg känns det dock värt all tidigare frustration och jag jublar som när någons favoritlag vunnit ett SM-guld.

Önskan att bara vilja försöka en gång till förtrollar mig. Mycket tack vare att kontrollen är precis så bra att du bara kan förebrå dig själv för dina misslyckanden – även om det tar emot! Ett stort glädjeämne för mig är förstås också möjligheten att samla in Djävulens själar med en kompis. Ni är trots allt två bröder som sitter i skiten.

Det grafiska i Cuphead är ren konst och stämmningsfull musik ackompanjerar det hela så perfekt att till och med Walt Disney skulle ge tummen upp. Jag kan verkligen rekommendera detta spel, men vill ändå påpeka att svårighetsgraden inte gör detta lämpligt för de yngsta spelarna och de med allergi för svåra spel.