Recension: Cultist Simulator [PS4, PS5]

Det är inte lätt att starta en sekt och jag får snabbt lära mig i vilka ledaregenskaper jag behöver i Cultist Simulator. Det är inte i närheten av lika lätt, eller charmigt, som Cult of the Lamb (8/10) kan få en att tro. I denna simulator krävs det väsentligt mer taktiskt tänkande, resursbalanserande och ibland ren tur.

Jag är rätt så bekant med spelen som Alexis Kennedy från Weather Factory tidigare utvecklat, och vet att de kan vara rätt så svåra att penetrera. Webbspelet Fallen London har slukat veckor av mitt liv, och mina seglatser i Sunless Sea: Zubmariner Edition (9/10) har lärt mig att tålamod, att läsa mellan raderna och hänge sig åt spelens egna logik och absurda värld är måsten. Men jag var ju inte beredd på att Cultist Simulator skulle vara ännu svårare att få ett grepp om.

Mina första stapplande försök att starta en sekt går ärligt talat inte jättebra. Jag svälter ihjäl innan jag ens lyckats formulera kultens mål eller varit i närheten av att lyckas hitta följeslagare. Delvis kan det kanske förklaras av att spelmekaniken knappt förklaras överhuvudtaget, och att spelet inte håller dig i handen någonstans. Du presenteras direkt för spelbrädet och förväntas att på egen hand klura ut hur saker hänger ihop på studs. 

Det kan finnas en charm i att som spel vara extremt svåra att penetrera och obskyra, och det är saker jag faktiskt uppskattade i Sunless Sea, men det finns också en tunn linje att balansera innan det börjar kännas som spelet är direkt fientligt mot mig som spelare. Nu går det som tur är rätt kvickt att komma igång med grunderna. 

Cultist Simulator är i grund och botten ett kortbaserat spel, och genom att kombinera kort med handlingar (arbeta, studera, prata, drömma, utforska) startar en nedräkning innan aktiviteten är klar. Vissa aktiviteter har jag ingen styr över. Jag måste till exempel ha mat, vilket presenteras av en automatisk räknare som med jämna drar intervall pengar för att jag ska ha råd att leva. Och hur jag får pengar varierar lite beroende på vilket yrke jag har, men för det mesta genom att utföra arbeten av olika slag.

Under mina försök att starta sekter har jag som bäst lyckats starta en handfull med ett par trogna undersåtar och skickat iväg dem på mystiska expeditioner för ockulta artefakter, men förr eller senare tar någon av mina resurser slut och jag svälter ihjäl, blir galen eller dör av sjukdom. Men eftersom rundorna är ganska korta är det enkelt att skapa en ny kultledare. Mina tidigare eskapader kommer spelet dessutom ihåg – jag hittar då och då referenser i ockulta böcker till saker mina tidigare karaktärer gjort, eller profetior om dessa. I ett roguelike-spel är sådant en liten extra krydda och får mig att tänka på genrens ursprung, med de textbaserade grottkravlarspelen där du då och då kunde springa på dina tidigare karaktärers gravstenar.

Cultist Simulator är ett fascinerande verk. Kanske inte så mycket ur de rent spelmekaniska aspekterna som mest går ut på att kombinera kort och vänta på nedräkningar, men mer ur världsbyggande och berättande. Ju mer jag spelar, desto mer lyfter jag på skynket och anar hur dess värld ser ut och fungerar och det är precis det jag förväntade mig av ett spel signerat Alexis Kennedy. Världsbyggandet är fantastiskt, men tyvärr känns spelmekaniken och avsaknaden av förklaring rätt trubbig och till en början oerhört tålamodskrävande.