Recension: Crow Country [PS5]

På 90-talet växte skräckspelsgenren med råge. Titlar som Alone in the Dark, Resident Evil och Silent Hill klistrade fast spelarna i sina vardagsrumsmöbler och nya traditioner skapades med hjälp av intressant designtänk, stämningsfull handling och vågade beslut kring våld och blodigt innehåll. Flera av dessa spelserier finns såklart fortfarande, men många av oss minns med värme tillbaka till en tid då skräckspel i allt större grad upplevdes som något unikt och fräscht. Studion bakom Crow Country har gjort handling av dessa minnen och skapat ett alldeles eget äventyr med de gamla skräckfansen i åtanke.

På senare tid har jag haft tillfälle att recensera ett flertal spel vars inspiration har kommit från äldre spelserier och speltraditioner. Exempelvis tog jag mig an det utmärkta genresyskonet Alisa (8/10) för några månader sen, ett spel som likt Crow Country drömmer sig tillbaka till en svunnen era. Det är alltid intressant att ta sig an såna här projekt, framför allt för att se vart denna våg av retrotolkningar är på väg, men även för att det ofta är titlar gjorda med stora doser kärlek som motivationskälla. Crow Country är inget undantag, och snart tar jag mina inledande steg på en övergiven parkeringsplats i en liten amerikansk håla.

Berättelsen utspelar sig 1990, två år efter att den omtyckta nöjesparken med just namnet Crow Country tvingats stänga efter en ovanlig olycka. Dess ägare, rikemannen Edward Crow har inte synts till sen dess, men det är i jakten på honom som huvudkaraktären Mara anländer till den igenbommade parken. Vad hände egentligen vid den där olyckan, var är Edward Crow och vilka är de mystiska varelserna som vandrar runt bland de nedlagda åkattraktionerna?

Efter en kort men välintegrerad presentation av kontrollupplägget börjar jag utforska parken och dess olika delar. Dimman ligger tät och stämningen likaså när jag stegar runt bland tomma popcornbyttor, rekvisita och tomma personalbås. Med hjälp av kvarlämnade lappar och journaler från personal och andra tongivande karaktärer formas snart en bild av vad som har hänt på platsen, och mystiken tätnar. Kontexten är klockren för ett skräckspel och jag uppskattar framför allt hur man har lekt med de varierande teman som parkens olika delar har.

Precis som sig bör sitter spelet på många klassiska skräckspelsinslag som alla känns ganska hemma om man har erfarenhet av genren. Föremål och omgivning går att undersöka i detalj med kontext eller ledtrådar som belöning. Miljöerna sitter på många hemligheter i form av pussel och låsta dörrar, vilka bjuder på lagom mycket huvudbry och motivation att återbesöka tidigare utforskade utrymmen.

Pusslen är ett av spelets bästa inslag och tilltalar med sina (för det mesta) enkla men klyftiga lösningar. Ett exempel som sticker ut är bland annat ett tillfälle då jag behövde en kod för att låsa upp en dörr. Koden skrevs inte ut någonstans och jag fick inte något pussel som kunde hjälpa mig räkna ut den. Vad jag däremot hittade i närområdet var en lapp från en missnöjd medlem ur personalen. Denne beklagar sig över att knappdosan till dörren fortfarande är i fabriksläge, en referens till verkligheten som gör att de flesta av oss troligtvis kan räkna ut koden och öppna dörren inom kort. Vid ett annat tillfälle behöver jag svara rätt på frågor för att aktivera en apparat. Svarsalternativen förbryllar mig tills jag kommer till insikten att spelet utspelar sig 1990, inte i nutid. Det är små detaljer som spelar roll, och jag uppskattar den sortens djup.

Under spelets gång uppstår allt fler tillfällen då jag behöver försvara mig mot mystiska angripare. Mara startar spelet med en pistol, men det finns fler vapen att tillgå om jag lägger tid på att söka efter dem. Spelets isometriska utformning gör att det upplevs som lite klumpigt att sikta och skjuta, men man har anpassat striderna med detta i åtanke. Fienderna rör sig för det mesta långsamt, så istället för intensiv action läggs fokus på placering och sikte. I vissa rum finns det dessutom fällor och faror som kan skada såväl Mara som mina motståndare, så strategiskt tänk blir viktigt för min överlevnad. Stundvis upplever jag att mina motståndare ger upp jakten lite för lätt, och kanske hade en större variation i deras attackmönster hjälpt upplevelsen något.

Allt som allt är Crow Country ett välgjort och kärleksfullt skräckspel i den lättare viktklassen, och det sistnämnda i positiv mening. En stämningsfull handling varvas med lättsamma strider och medelsvåra pussel på ett sätt som bör tillfredsställa såväl nya spelare som genrens veteraner. Som introduktion till skräckspelgenren är det här dessutom en lysande kandidat, och jag kan rekommendera det varmt.