Recension: Crisis Core -Final Fantasy VII- Reunion [PS5, PS4]

På något sätt har det japanska rollspelet Final Fantasy VII från 1997 lyckats hålla sig aktuellt i stort sett hela tiden sedan den ursprungliga lanseringen. Det har handlat om allt från sidospår i andra genrer, gästspelande karaktärer i Final Fantasy Tactics och Kingdom Hearts, till återutgivningar och helt nya spel i den etablerade spelvärlden.

Med Crisis Core -Final Fantasy VII- Reunion bjuds du på en nyversion av ett spel som släpptes till PlayStation Portable 2007 där flera av karaktärerna från originalet dyker upp, även om händelserna utspelas långt innan Clouds äventyr.

Om du har spelat Final Fantasy VII kanske du har sett att Cloud vid vissa tillfällen minns en kamrat från SOLDIER vid namn Zack Fair? Det är Zacks äventyr inifrån Shinras elitförband som skildras i Crisis Core, och det börjar med en deserterad högt uppsatt soldat som utreds av Zack och Sephiroth, men urartar snabbt till mer existentiella toner kring kloning, genmanipulation och den mystiska varelsen Jenova.

I grund och botten har du här ett actionrollspel med en ensam protagonist. Stridssystemet är på ytan ganska enkelt med attack, block, rulla undan, samt magier och färdigheter från materiastenar. Det som dock kryddar det hela är att din vanliga attack kan modifieras med accessoarer som ger den diverse skadebonusar, förgifta fiender eller blockera magi från motståndarna. Dessutom är materiasystemet otroligt utvecklat, och det finns en stor mängd varianter att välja på som ger olika grundegenskaper och går upp i rang. Som om inte det vore nog så låser du upp ett system där du kan mixa två stenar och lite andra föremål för att uppfinna nya materiakulor.

En skillnad jämfört med andra spel i serien är att det hela tiden rullar siffror och symboler i hörnet som påminner om en enarmad bandit. Får du tre lika symboler betyder det att en frammaning eller specialattack är redo. Frammaningarna är bekanta i form av exempelvis Ifrit och Bahamut, men specialförmågorna beror på vem det handlar om. Tre Sephiroth betyder en stark fysisk attack, medan tre Aerith ger helning. Skulle du lyckas få tre sjuor så går Zack upp i rang och det är det enda sättet att göra det, även om tutorialtexterna antyder att det finns ett dolt erfarenhetspoängsystem som påverkar det.

Systemet för sidouppdrag är bland de bättre jag har sett överhuvudtaget och det finns cirka 300 uppdrag att ge sig ut på. Varje gång du kommer till en sparpunkt kan du bege dig ut på sidoäventyr för att hitta uppgraderad utrustning, gå upp i rang eller låsa upp andra saker. Faktum är att du låser upp nya butiker, extra utrustningsslottar och nya frammaningar genom att göra dessa uppdrag så även om de är valfria, så gör du spelet betydligt svårare om du ignorerar dem.

Rent tekniskt så påminner både miljöer och menyer om det arbete som lades ner på Final Fantasy VII Remake (9/10) och du kommer definitivt att känna igen dig om du spelat det. Att skala upp ett spel som ursprungligen renderades i 480×272 pixlar till 4k och 60 bildrutor per sekund känns som ett mirakel, särskilt som känslan från det 15 år gamla originalet finns kvar. Spelets kamerasystem har helt gjorts om sedan originalet och det ger en modern känsla och jag tror inte att någon hade velat ha kvar PSP-versionens kamera.

Spelkänslan är kanske det viktigaste och den sitter där. Striderna känns tajta och utmanande, men alltid belönande och berättelsen bjuder på tillräckligt mycket överraskningar och ny information att svältfödda Final Fantasy-spelare kommer att få sitt lystmäte uppfyllt. Musiken är väldigt bra som jag har kommit att förvänta mig av ett Final Fantasy-spel. Det finns några nya arrangemang av Nobuo Uematsus låtar från originalspelet, men majoriteten är komponerade för Crisis Core. Här finns ett vemod som förstärks av långsamma akustiska gitarriff och stråkar.

På sina ställen blir jag dock påmind om att det handlar om ett 15 år gammalt spel. Jag tänker primärt på de banala, och ofta alldeles för långa dialogerna med slumpmässiga icke-spelbara karaktärer som får mig och rynka på pannan. Tack och lov kan jag helt enkelt låta bli att prata med dem i många fall. Läppsynken mellan talad dialog och den grafiska representationen känns också bristfällig och bryter min inlevelse.

Jag spelade igenom Crisis Core på PlayStation Portable och minns det med värme. Ibland när jag återvänder till gamla spel bryts illusionen och mina nostalgiska känslor visar sig inte överensstämma med den moderna verkligheten. Här lever dock minnena upp till mina nutida upplevelser och jag bjuds på ett riktigt bra spel.