Recension: Crimson Spires [PS5,PS4]

Vissa dagar önskar man verkligen att man legat kvar i sängen och ringt in till jobbet och sjukskrivit sig. Idag är en sådan dag för Erika Wright, en tuff FBI-agent på väg mot ett nytt fall. När chefen plötsligt ringer och hon tvingas göra en avstickare till en närliggande stad för att kolla vad som hänt med en fångtransport som krockat får hon helt enkelt lägga om sina planer. Bilen transporterade nämligen en farlig seriemördare och det bedömdes ha rätt så hög prioritet att se till att denne inte lyckas rymma.

När Erika lyckats hitta transportbilen i närheten av Bataille, Missouri visar det sig att vakterna är döda och fången inte syns till någonstans. Hon får snart kontakt med en lokal polis och börjar undersöka platsen lite mer, när fången plötsligt dyker upp. Men det är inte allt. Mystiska, höga torn skjuter upp ur marken och omringar staden, och försök att ta sig förbi den cirkeln av torn visar sig vara fatala.

Ett par månader går och Erika är fortfarande fast i Bataille. I brist på polisstyrka har hon temporärt tagit på sig rollen som sheriff, och försöker hålla ordning i staden. Av någon märklig anledning är all kontakt med omvärlden helt avskuren, men ett mystiskt tåg dyker upp med förnödenheter då och då till byborna som fortfarande är kvar. Vad som hänt utanför Bataille, och vad som försiggår innanför den mystiska muren som restes är vad Erika behöver lista ut och kanske lyckas hitta kärleken samtidigt.

Crimson Spires är en blandning av visuell roman, romansspel och smått övernaturlig deckare i en salig röra. När jag läste på lite om utvecklarna, Woodsy Games, lärde jag mig att studion startades för 13 år sedan av före-detta manusförfattare som tröttnat på Hollywood. Jag har väldigt svårt att tro på något av det, för den berättelse och dialog jag utsätts för känns som något en trettonårig fan av smöriga övernaturliga kärleksfilmer hade kunnat klottra ner istället för att lyssna och lära sig under engelskalektionerna i skolan.

Handlingen är med andra ord inte mycket att hänga i julgranen. Karaktärerna jag stöter på (i båda bemärkelser) är i det närmaste plattityder och vandrande klyschor. Att de i vissa spelmoment, där jag får röra mig fritt i en tredimensionell värld, representeras som platta klippdockor säger rätt mycket om ambitionsnivån.

Såvida du inte har ett rejält (läs: någon timmes, eller ett par om du verkligen vill lära känna alla karaktärer) tålamod, eller är svältfödd efter en relativt kvick platina-trofé gör du bäst i att hålla dig långt borta från den lilla småstaden Bataille och dess invånare.