Recension: Crash Bandicoot N.Sane Trilogy [PS4]

En av PlayStations största ikoner gjorde debut 1996, när spelutvecklarna Naughty Dog lanserade plattformsspelet Crash Bandicoot för att kunna konkurrera med Super Mario. Den orangefärgade punggrävlingen bidrog till en succé med flera uppföljare och en stor skara fans världen över.

Nu har Vicarious Visions tagit de tre första titlarna med den wumpafruktsätande hjälten, genom att ge dem nytt liv och en snyggare yta i samlingen Crash Bandicoot N.Sane Trilogy.

Introduktionsvideon får mig att le när Crash i gamla, kantiga polygoner hoppar in i en maskin som transformerar honom till en modern variant, följt av den välbekanta djungelmusiken från första spelet innan jag får välja titel. Jag börjar med debuttiteln och beskådar den välbekante pälshögen på N. Sanity Beach innan han börjar sin vandring uppåt i djungeln.

Jag är fullkomligt förälskad i den magnifika grafiken. Varje detalj i förgrund, bakgrund och särskilt karaktärerna är snyggt detaljerade, men samtidigt är den klassiska stilen och de roliga animationerna respektfullt oförändrade. Tillsammans med de lättigenkännliga ljudeffekterna och musiken får jag fortfarande en nostalgisk känsla att vara med i en tecknad serie signerad Hanna-Barbera.

Indiana Bandicoot! Det är bara hatt och piska som fattas.

De genialt designade banorna känns fortfarande fräscha och erbjuder många av plattformsgenrens mest utmanande nivåer, vilket fick mig att svära många gånger vid ett dåligt planerat hopp. Vid sådana situationer brukar jag drivas till vansinne och lägger skulden på kontrollerna, men i praktiken är dessa helt perfekta och jag har bara mig själv att skylla för min klantighet. Däremot finns det brutalt svåra banor med tuffa hinder som fick mig att förlora många liv, som till exempel Bee-Havings aggressiva bin i Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back.

Alla tre äventyren är stort sett lika när det gäller upplägget och ärkefienden Cortex besatthet av att ta över världen är en upprepande kliché. Men i uppföljarna har protagonisten lärt sig att åka motorcykel, rida på isbjörnar och åka ubåt beväpnad med torpeder. Både de tuffa striderna mot bossar och förstörande av närmast ändlösa mängder trälådor är dock ett underhållande nöje, och om du gillar samlande kommer du att ha en roande uppgift framför dig. Spelen har genuint flyt och tempot är måttligt högt, men jag tycker att laddningstiderna är långdragna och det tar ungefär tio sekunder för att vänta på att en bana ska starta.

Det är dock synd att underhållande Mario Kart-kopian Crash Team Racing inte är inkluderat, då en moderniserad variant av bilspelet vore en välkommen och viktig beståndsdel i denna kollektion. Jag saknar dessutom ett slags museum där spelaren får beskåda konceptbilder, lyssna på intervjuer och möjligtvis även korta dokumentärklipp om hur Crashs äventyr kom till.

Masken Lövskägg och en orange knäppis med tjocka ögonbryn.

Det är friskt vågat av Vicarious Visions att ta sig an och putsa till en tjugoårig spelseries begynnelse, men resultatet blev en lyckad återfödelse av en omtyckt hjälte. Jag kände mig som en tonåring när den karismatiska figuren med sina tjocka ögonbryn studsade på lådor och red på vildsvin för första gången på två decennier. Jakten på gömda kristaller, juveler och lådor är mer än tillräckligt för underhållningsvärdet vilket gör det enkelt att spela om spelen flera gånger.

Nostalgiker kommer garanterat att älska Crash Bandicoot igen och med tre klassiska äventyr i en snygg samling, är jag övertygad om att Crash Bandicoot N.Sane Trilogy kommer att locka nya spelare in i den gamla skolans plattformsspel. Välkommen tillbaks!