Recension: Crash Bandicoot 4: It’s About Time [PS5]

Året var 1996. En orange bandicoot-råtta marknadsfördes som en maskot för PlayStation och en utmanare till den blå igelkotten och rödklädda rörmokaren som länge hade delat på plattformstronen. Crash Bandicoot blev en dundersuccé och fick två uppföljare de kommande åren. Efter den ursprungliga trilogin kom det några fler uppföljare, men ingen av dem var utvecklad av Naughty Dog och ansågs inte nå upp till de första spelens storhet.

Snabbspola fram 20 år och Toys for Bob, vilka släppt förbättrade versioner av ursprungstrilogin och Spyro-serien, har fått uppdraget att göra en uppföljare. Helt logiskt har alla andra uppföljare ignorerats och den nya delen heter Crash Bandicoot 4: It’s About Time.

Mycket är sig likt med både hjältarna och skurkarna du känner igen från de andra spelen. Lådorna, upplägget och några klassiska ljudeffekter känns omedelbart igen, men det finns mycket mer att hämta här. Även favoriter som att rida på en isbjörnsunge och bli jagad mot dig själv av en dinosaurie gör comeback. Och jag överdriver definitivt inte när jag säger att det finns mycket mer.

Min första reflektion är hur snyggt spelet är och 4k-upplösningen med 60 bildrutor per sekund är en njutning och påminner om att titta på en animerad film. Jag får känslan att Crash 4 är en kärleksfull tolkning av hur de klassiska spelen skulle ha sett ut om de dykt upp idag. På PlayStation 5 är laddningstiderna rejält korta och det går alltid fort att komma tillbaka till spelet varje gång du dör.

Berättelsen ligger mest och pyser i bakgrunden, men tillför lite djup och förklaring till varför det är så stor variation på banorna. Skurkligan har lyckats öppna revor i universum och olika dimensioner och tidsåldrar dyker upp för protagonisterna. Ett välkommet inslag som främjar inklusion och diversitet är att hela spelet går att spela som Crash smarta lillasyster Coco, men några av mellansekvenserna säger att det är Crash som besegrat fienderna även om du spelat som Coco så utvecklarna hade i min mening kunnat driva den ännu lite längre.

Spelserien är ökänd för sin svårighetsgrad och denna fjärde del är sannerligen inget undantag. Jag har både skrikit och svurit när jag dött med en kontrollpunkt inom synhåll. På några banor i slutet nosade jag på tresiffrigt antal dödsfall där varje misstag ledde till döden och det bitvis kändess onödigt långt mellan omstarterna. Jag bestämde mig ganska tidigt att inte ens försöka ge mig på platinatrofén då samtliga nivåer måste klaras med max tre dödsfall.

Om du bara går på den kritiska linjen måste du klara 43 banor, men du får en ovanligt stor mängd innehåll att ta dig an jämfört med andra plattformsspel. Förutom huvudspåret, finns det alternativa perspektiv med andra huvudpersoner, videoband med experimentbanor samt varianter på huvudbanorna.

Förbättringarna, bortsett från det estetiska, är små men väldigt välkomna. Det mest påtagliga är att figurerna har fått en cirkulär skugga med gul ram så att det alltid är tydligt var du kommer att landa. Det underlättar att hoppa runt och studsa på serier av lådor utan att missa och dö i onödan. Självklart kan du styra med analogspakarna, något som inte gick ursprungligen med de två första spelen.

Crash Bandicoot 4: It’s About Time är ett riktigt bra plattformsspel, men där några banor hade mått bra av att vara lite kortare och där jag egentligen hatar mig själv för att jag tycker att det är onödigt svårt.