Recension: Concrete Genie [PS4]

Denska; en gång en blomstrande hamnstad, nu en nedgången håla där livlösa gator kantas av tomma klossar till byggnader. Upplägget i Concrete Genie berör mig väldigt tidigt, framförallt när teman som mobbing och utanförskap lyfts fram i spelets introduktion.

Huvudkaraktären Ash är en ensam grabb som fördriver sin tid med att skissa fram fantasialster i sitt anteckningsblock, ända tills ett gäng busungar river det i bitar och sprider sidorna för vinden. Det är en intressant start på ett spel, en ganska mörk handling som troligtvis kan vara relaterbar för många unga människor som har en komplicerad relation till sin omgivning, sina föräldrar och sin situation i livet.

Inom kort dyker dock en ljusglimt upp i spelet i form av en magisk målarpensel och ett ständigt ökande gäng fantasimonster. Spelet leker med min skaparglädje och låter mig med kontrollens rörelsefunktion måla upp saker på Denskas olika byggnader. Det är inte helt lätt till en början och mina trevande rörelser med kontrollen får mig lustigt nog att tänka på hur mina mindre spelvana syskon brukade ”svänga med hela kroppen” när vi spelade racingspel som små. Lyckligtvis kan jag ändra kontrollerna så att jag målar med styrspakarna istället, något som jag välkomnar.

Med penseln i hand ges jag uppdraget att försöka liva upp stadens olika områden. Till min hjälp har jag ett gäng riktiga lustigkurrar som jag själv får måla fram på specifika ställen. De springer, klättrar och hoppar runt på väggarna, hjälper mig att komma åt nya områden och att rensa staden från mörker och nerklottrade väggar. Snart förvandlas miljöerna till min huvudkaraktärs kanvas.

Ibland får medhjälparna idéer om vad de vill att jag ska måla. Är jag uppmärksam och gör ett bra jobb belönas jag inte bara med deras glada gestikulerande utan även med extramaterial eller andra bonusar. Att få designa sina hjälpredor efter eget val är riktigt kul och det är svårt att hålla sig för skratt när man av misstag, eller med mening, målar en helt galen kreation och sen får se den springa runt på väggarna i all sin glans.

Spelets antagonister är som nämnt tidigare ett gäng med bråkstakar som i tid och otid blockerar min väg, jagar mig och tvingar mig att smyga omkring dem för att komma omärkt förbi. Det är en ganska enkel mekanik bakom min och mina antagonisters samspel och de känns oftast mest som ett hinder utan att egentligen vara särskilt svåra att undvika.

Deras roller som handlingsdrivande karaktärer visar sig dock innehålla mer djup än jag trodde från början och det dröjer inte länge innan jag inser att de, precis som Ash, är en produkt av sin omgivning. Handlingens utveckling känns trots de relaterbara ämnena väldigt fräsch och karaktärernas djup bidrar starkt till att jag vill fortsätta spela.

Att ständigt jaga runt lösa sidor ur ens skissblock är även det ett välkommet inslag som tilltalar samlaren i mig. Dessa ligger utspridda över hela Denska och kräver en hel del letande och fantasi för att få tag på. Belöningen för att hitta dem blir att sidorna fogar sig till min ständigt ökande samling med designval. Detta gör att målandet hela tiden hålls levande och aldrig känns tråkigt, de bidrar även till att vara en röd tråd genom spelet.

Concrete Genie är en färgglad klick på plattformshimlen och det spelet inte alltid har rent strukturmässigt, väger det upp i handling och intressant design. Det är inte allt för avancerat men lyckas ändå hålla mig intresserad genom sin lekfullhet och förmåga att uppmuntra till skapande, ett grepp som jag tror kan gå hem hos många.