Recension: Conarium [PS4]

Att vakna upp i ett främmande rum, med en mystisk maskin som viner, gör ljud och projicerar ett märkligt ljus borde kunna vara början på en riktigt dålig dag för vem som helst. Frank, som vi snart får reda på att vår karaktär heter, kan nog inte riktigt föreställa sig hur dagen möjligtvis skulle kunna bli sämre.

Vad som också snabbt visar sig är att Frank befinner sig på en övergiven forskningsbas på Antarktis. Resterande expeditionsmedlemmar är försvunna, och enbart kryptiska anteckningar finns kvar. Vad är det som har hänt? Varför åkte en expedition hit? För att komma fram till svaren på de frågorna behöver Frank försöka få tillbaks sina minnen.

Zoetrope Interactive, den lilla studio bakom Conarium, hymlar inte det minsta med att spelet är influerat av skräckvirtuosen H.P. Lovecraft och At the mountains of madness i synnerhet. För de som läst Lovecraft är det kanske rätt lätt att lista ut åt vilket håll handlingen i Conarium är på väg och dumheten i att organisera en expedition till Antarktis. Spoiler: det är väldigt sällan en god idé att börja gräva i urgamla ruiner.

Sakta men säkert börjar pusselbitarna falla på plats vartefter Frank återfår sina minnen, antingen genom att läsa dagboksanteckningar från de andra expeditionsmedlemmarna eller genom att utforska den övergivna basen och de märkliga strukturerna som vilar långt nere under den.

För att vara utvecklat av ett team bestående av endast tre personer imponerar Conarium rätt rejält. Miljöerna som till en början känns lite små och sterila och tomma, blommar ut till större, mer komplexa sådana så snart forskningsbasen lämnats. Musiken är precis så subtil och stämningsfull som den behöver vara för att accentuera stämningen.

Dock har Conarium inte så jättemycket att bjuda på när det kommer till komplicerad spelmekanik, utan det mesta handlar om att noggrant utforska, observera och interagera med miljöer som stundtals är hämtade från någons värsta mardröm.

Som tur är dyker det upp lite mer eller mindre kluriga pussel då och då och att noggrant utforska miljöerna belönas med lite frivilliga artefakter eller fördjupning i precis vad som hänt med de andra karaktärerna.

Conarium lånar dock mer än bara miljöer och referenser från Lovecraft – längden. Även berättartekniken när det kommer till dagboksanteckningar, försöker på bästa möjliga sätt efterlikna Lovecrafts stil, och precis som i många av hans korta noveller så kommer slutet lite plötsligt och många frågor lämnas obesvarade.

Det är mycket kosmisk skräck på tapeten nu, och jag vet inte om det beror på att en ny generation börjat upptäcka Lovecrafts verk eller om stjärnorna helt enkelt står rätt. Dels har vi nyligen fått The Call of Cthulhu (5/10), dels släpps The Sinking City under nästa månad och det ryktas dessutom att Nicholas Cage skall spela med i en filmatisering av Colour out of Space – ytterligare en av Lovecrafts mer kända noveller.

Conarium lyckas med konststycket att med små, enkla medel förmedla en fasansfullt tät stämning och en intressant handling. Känslan av total isolation från omvärlden är konstant närvarande. Och så är även lite varelser från bortom tid och rymd.