Recension: Conan Exiles [PS4]

Det var länge sedan jag kände den där känslan av att hitta ett spel som jag kommer att investera oerhörda mängder av min fritid i. Minecraft har jag spelat i flera månader (speltid) och 7 Days to Die (7/10) landade någonstans runt tvåhundra timmars aktiv speltid sammanlagt. Nu har jag dock fått en ny utmaning att sätta tänderna i och jag har njutit av varje minut jag tillbringat i Conan Exiles.

I spelets början introduceras jag omedelbart till den oerhört brutala och mänskligt negativa synen på livet och varelserna runt om kring oss. Min karaktär är dödsdömd, plågad och lämnad för att dö på det värsta sätt du kan tänka dig. Som tur är, traskar barbaren Conan förbi mig precis i rätt tid och räddar mig från döden. Det dystra och brutala äventyret tar sin början.

I de första minuterna av spelet blir jag vänligt entusiasmerad att ta mina första steg mot frälsning(?) och sedan ytterligare ett miljontal steg mot att rädda världen samtidigt som jag strävar efter allsmäktighet. Det är en oförlåtande värld jag har hamnat i, och efter att jag har skapat min karaktärs utseende, bestämt vilken religion och ras jag tillhör, är mitt uppdrag helt enkelt att överleva.

Kött är en viktig del i barbarens kostcirkel, lite som hamburgare år 2018!

Spelet lämnar i mångt och mycket sitt äventyr i mina händer och håller mig inte i handen speciellt mycket. Till en början upplever jag det som en smula frustrerande, men upptäcker efter ett tag att jag verkligen trivs med uppgiften att hålla mig levande med dessa fria tyglar.

I startområdet finns allt jag behöver, både när det kommer till utmaningar i form av krokodiler eller övriga förvisade människor, eller i form av förnödenheter och resurser. Min Minecraft-vana trogen börjar jag omedelbart att hugga sten, fälla träd och leta efter mat och det är här som Conan Exiles påbörjar sin kärlekssång till mig.

Även om jag inte har möjlighet att omforma världen till den grad som jag hade möjlighet till i Mojangs verk, finns det mängder av inspiration som hämtats från det svenska överlevnadsspelet. Hugger jag ned en buske, finns det möjlighet att plantera dess frön i ett slags odlingsområde, men för att få plantan att växa, behövs gödsel och vatten.

Bara i det där lilla universumet har jag lätt att fastna totalt, men faktum är att Conan Exiles egentligen inte handlar om att överleva och utforska; det finns mängder av andra brutala utmaningar att övervinna. Nybörjarområdet som jag trivs bäst i är ett av många landskap i världen och ju längre väster- eller norrut jag beger mig, ökar svårigheten att överleva markant.

Conan har aldrig varit speciellt PK. Det är klart att man ska kunna använda slavar…

När jag försöker följa berättelsen upptäcker jag att de tjugotal timmar som jag investerat i titeln inte på långa vägar räcker till för att uppleva helheten. Det erbjuds enorma och väldigt utmanande boss-strider att genomlida, mängder av oupptäckta civilisationer att upptäcka och enorma klanstrider att försöka sig på i online-läget. Kort och gott; det finns saker att göra i evinnerlighet.

Spelet faller mig på läppen så väl att jag har svårt att slita mig ifrån det, men därmed inte sagt att det är perfekt på något sätt. Om 7 Days to Die led av problem med bildfrekvensen, är det ingenting mot de problem jag upplever med Funcoms öppna värld. I Conan Exiles faller bildfrekvensen emellanåt ner till noll, speciellt i intensiva strider som jag utkämpar mot mängder av fiender. I dessa lägen känns spelet i det närmaste ospelbart och jag lider en hel del nederlag på grund av den tekniska problematiken.

Färdighets- och utrustningsmenyerna lämnar också väldigt mycket att önska, även om jag vänjer mig efter några timmar. Jag tycker att det är lite tråkigt att spelet lider så mycket av de tekniska problem som det gör i dagsläget, men det stoppar mig inte från att återvända till den karga, bistra världen. Om och om igen.