Recension: Commandos: Origins [PS5]

Många är vi nog som gillar det klassiska dramaturgiska upplägget om att utföra kupper bakom fiendens linjer. Vare sig man ser herrarna i Jönssonligan smyga runt i en nedsläckt banklokal, Jason Bourne bläddra sig igenom skurkarnas arkivskåp eller Splinter Cells Sam Fisher balansera bland takbjälkarna så är spänningen oftast på topp. I Commandos: Origins får vi följa en specialenhet av soldater i fiendeland, men det är inte i vilken konflikt som helst, utan den mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget.

Commandos: Origins är intressant nog en berättelse som utspelar sig innan de tidigare spelen i Commandos-serien (vars ursprungliga spann sträckte sig mellan 1998 och 2006). Medan de tidigare spelen utvecklades av spanska Pyro Studios har den här titeln skapats av Claymore Game Studios med tanken att de ska ta över stafettpinnen för serien. Flera av de ursprungliga titlarna ses som något av klassiker inom sin genre, och det är lätt att föreställa sig att många byggt upp en förväntning inte endast för det här släppet, utan för seriens fortsatta framtid på de moderna plattformarna.

Spelets upplägg kretsar huvudsakligen kring de stora levande nivåer där jag är tänkt att utföra sabotage och andra uppdrag för att sinka nazisternas onda planer. På dessa sker allting simultant, vilket gör att jag aktivt behöver iaktta världen och skapa mig en uppfattning om hot och olika möjligheter. När jag har en ungefärlig uppfattning av läget börjar jag så smått dela ut order till min lilla soldattrupp, och planen skrider till verket. Fienderna är många och direkta anfall är i stort sett omöjliga att överleva, så det gäller att analysera varje situation för sig och ta sig an dem i den ordning som upplevs mest effektiv. Detta är något som snabbt visar sig bli enklare sagt än gjort, och varje nivå blir en upplevelse i att testa sig fram för att hitta lösningar som funkar. Det är väldigt spännande, och framförallt tillfredsställande när en plan går i lås efter flertalet misslyckade försök.

Som mest har jag sex olika soldater att arbeta med under spelets gång, och alla har olika förmågor att bidra med. I spelets första uppdrag sätts den så kallade Gröna baskern på prov genom att ta sig ur den fängelseenhet han sitter inspärrad på, och uppdraget fungerar således som en introduktion till spelets kontroller och upplägg. Här får jag bland annat lära mig om ljud och synlighet, vitala inslag för lyckade insatser. Mina motståndare är nämligen inte medvetna om vår närvaro, och det är av stor vikt att det förblir så. Med hjälp av ett knapptryck kan jag se fiendesoldaternas synfält, och funktionen är smidigt designad så att jag i samma fält även kan se hur väl de uppfattar mina ev. rörelser. Likaså kan jag, när jag utför vissa handlingar se ljudvågor som representerar hur långt ljudet färdades.

Utöver ljud och synlighet får jag även lära mig vikten av handling och konsekvens, och det är ett av spelets absolut bästa inslag. Det finns nämligen mängder av saker som ändrar och påverkar de förhållningsregler jag har att jobba efter, och även om de inte alltid fungerar felfritt så gör de att spelet känns väldigt levande. Fotspår som röjer min position och löjligt omfattande vaktronder är några effektiva knep för att sätta käppar i hjulet för mig, men det blir än bättre. Exempelvis anpassas fiendernas sinnen efter vilken tid på dygnet det är, vilket gör att de ser sämre på natten men är desto mer uppmärksamma på ljud. Ett annat klockrent exempel är hur enskilda motståndare har tajtare relationer med vissa kollegor än andra, vilket gör att de blir misstänksamma så fort deras kompis saknas.

Något som samspelar väldigt bra med ovan nämnda förhållningsregler är de varierande beteenden som de olika fiendetyperna besitter. Simpla soldater är enkla att överlista och lura i fällor, men det blir desto svårare att få en väldisciplinerad vaktpost att lämna sin position. Blir mina motståndare det minsta misstänksamma ökar dessutom deras uppmärksamhet, och skulle jag vara oförsiktig allt för många gånger drar de igång alarmet vilket gör hela nivån till ett uppretat getingbo.

Sist men inte minst har vi mina spelpjäser, de härdade specialsoldater som utgör spelets huvudkaraktärer. Det är en brokig skara där varje individ sitter på unika förmågor och beteenden som lyfter spelet ytterligare. Vissa egenskaper är helt unika för varje klass medan andra är gemensamma för två eller tre, ett upplägg som gör sammansättningen av karaktärerna både flexibel och underhållande. En sån enkel sak som att alla inte alltid kan ta sig fram med hjälp av samma tillvägagångssätt öppnar upp för lagarbete, och det blir min uppgift att pussla ihop situationer där taggtrådar ska klippas, fiender behöver tas ut och bomber planteras.

För att göra samarbetet extra effektivt finns ett snabbåtkomligt läge där jag kan planera och ge kommandon till flera av mina soldater för att sedan få dem att utföra handlingar synkroniserat eller i en specifik ordning. Det är inte bara en riktigt häftig funktion, utan även absolut nödvändig när jag exempelvis måste ta ut flera fiender samtidigt. Den utgör tillsammans med majoriteten av de övriga inslagen en helhet som gör Commandos: Origins till ett riktigt underhållande spel. Ett balanserat djup med många strategiska möjligheter är något jag uppskattar, och jag hoppas verkligen att vi får se mer av den här spelserien framöver.