Recension: Code Vein [PS4]

Code Vein har från början beskrivits som en manga-version av Dark Souls med vampyrer. Trots en kraftig försening och en rejäl omdesign av stridssystemet så håller den beskrivningen fortfarande. Hela grundupplägget med stora banor och noggrant utplacerade fiender som kommer tillbaka när du vilar vid en kontrollpunkt är bara några av likheterna, och på gott och ont är det väldigt tydligt var inspirationen kommer ifrån.

Spelet börjar med en otroligt maffig karaktärsgenerator som erbjuder en uppsjö av olika kosmetiska val, men dessa påverkar varken utrustningen eller dina färdigheter. Du vaknar sedan upp illa däran och med minnesförlust och får snart reda på att du är en revenant – en vampyr.

Den postapokalyptiska världen är skitig och vacker på samma gång. Bakgrundsberättelsen om världens förfall portioneras ut med hjälp av minneskristaller som både bjuder på en del av världens historia och låser upp en så kallad blodkod. Detta är jämförbart med karaktärsklass eller i vissa fall en färdighet inom en redan upplåst klass. Hela mytologin om hur vampyrerna kan återuppstå när de dör, hur du permanent dödar dem och hur den första vampyren kom till är viktiga kuggar i maskineriet som håller ihop världen.

Spelets absolut starkast lysande stjärna är yrkes- och färdighetssystemet. Under spelets gång hittar du nya blodkoder och kan när som helst byta från karaktärsmenyn. Du får fritt placera ut åtta aktiva och fyra passiva färdigheter, och de som används från din nuvarande klass får erfarenhetspoäng och låses upp för arv. Det innebär att de kan användas även när du sätter en annan blodkod.

Systemet är fullkomligt fantastiskt, och jag kan låsa upp mina favoritfärdigheter och exempelvis sätta en klass som tillåter tunga vapen, ta en passiv färdighet som ökar min smidighet så att jag kan använda avståndsvapen och tilldela en trollformel som en aktiv färdighet. Det blir en otrolig frihet och det uppmuntrar mig att låsa upp färdigheter framför att gå upp i nivåer. Valutan i spelet används både för att gå upp i nivåer, låsa upp färdigheter, shopping och uppgraderingar.

Spelet är svårt och oförlåtande, men du har hela tiden möjlighet att ha med en partner, antingen en mänsklig eller datorstyrd karaktär. I början är partnern extremt kraftfull och förtar lite av utmaningen, men när du väl låser upp några alternativ kan du anpassa vem tar vill ha med dig efter spelstil och vilken svårighetsgrad du föredrar.

På den tekniska sidan blottas några av spelets skavanker och det lyser lite rost under den skinande ytan. Vid flera tillfällen sjunker bildfrekvensen markant på min PlayStation 4 Pro och jag kan inte korrelera det till någon grafisk effekt eller att det händer mycket på skärmen. Helt plötsligt får jag bara några stillbilder innan det lossnar igen. Avsatser och träffboxar på fiender känns också lite oprecisa, och jag känner att det sker lite för många slumpmässiga fall eller förvånade miner med tankar som hur den där attacken kunde missa. På det hela taget är det dock småsaker och det handlar snarare om små irritationssting än långsinthet.

Code Vein bjuder på ett actionrollspel av hög klass med ett fantastiskt färdighetssystem och en värld som sprudlar av upptäckarlusta. Jag var inte såld efter betatestet, men efter att ha spelat den färdiga produkten kan jag med gott samvete säga att det bjuder på en gedigen upplevelse.