Recension: Clid the Snail [PS5]

Att skapa unika och annorlunda berättelser i dagens kulturella sfär är nog många gånger lättare sagt än gjort. De flesta karaktärstyperna har representerats, narrativa tvister har brukats och kontexter har hanterats. Att använda sig av antropomorfiska karaktärer (djur i människoform) är inget nytt det heller, men i Clid the Snail spelar jag som en av de märkligare karaktärerna jag har sett på länge, nämligen en snigel i människoform. Om tanken av en kombinerad snigel och människa förvirrar dig, låt mig förklara närmare.

Clid är nämligen en invånare i en värld där människor, benämnda som ”jättar”, sedan länge verkar vara utdöda. Världen består av en samling samhällen där olika djurarter håller sig för sig själva så gott det går. Clid är likt resten av medborgarna i sin by en snigel, komplett med snäcka, antennliknande ögon…och ett par armar och ben. Till skillnad från resten av invånarna i byn har han en rebellisk personlighet, och det dröjer inte länge innan han blir utslängd för att ha avfyrat sitt lasergevär en gång för mycket.

Att utforska världen som den här tvåspaksskjutaren utspelar sig i är intressant, och jag förundras över de stora mängder av föremål som de till synes icke-existerande människorna har strösslat över nivåerna. För dem var det bara skräp, men i Clids värld förvandlas de bokstavligen till berg, städer och hinder som måste övervinnas. I sitt arbete med att skapa inbjudande miljöer har man valt att täcka dessa i rök, dimma och ljusreflektioner, vilket snart blir ett mindre irritationsmoment för mig. Det är stundvis svårt att se det visuella detaljarbetet i spelets karaktärer och nivåer, och det gör det även klurigt när det kommer till stridsinslagen. Miljöerna i sin tur ackompanjeras av en ljudbild som känns något skorrande och malplacerad och medan soundtracket går hem för det mesta, upplever jag ljudeffekterna som stundvis plastiga och opassande.

Clid har tillgång till ett antal vapen, och jag förvånas över att jag har råd att låsa upp de flesta efter bara ett fåtal nivåer. Det är en blandad godispåse av skjutvapen där vissa tilltalar mig mer än andra. Snäckprydd snigel som han är har Clid även tillgång till några olika snäckor som kan göra allt ifrån att skjuta missiler till att skölda mig i ett stort kraftfält. De huvudsakliga antagonisterna i spelet är ”slugs”, alltså sniglar utan skal liknande mördarsniglar, som aggressivt ockuperar och attackerar de olika djurens städer. De kommer i olika storlek och form, men gemensamt är att samtliga vill ta livet av mig.

Generellt sett känns det ganska ovanligt med tvåspaksskjutare där handlingen tar lika stor plats som det gör i det här spelet, och jag gillar att man har valt att balansera upp det på det viset. Att handlingen och kontexten känns intressant blir tråkigt nog lite lidande när jag upplever att själva stridandet hade kunnat behöva en finputsning. Clid är relativt långsam, och trots att han kan springa och rulla undan fiender så tar hans uthållighet slut fort. Den bristande mobiliteten i kombination med närgångna motståndare utrustade med mycket hälsa och sköldar sinkar mig, och kombinerar man detta med ett gäng projektilbeväpnade fiender så känns Clid mer och mer som en snigel för varje sekund som går. Att jag inte har tillgång till en närstridsattack blir också knepigt, framförallt när motståndarna är riktigt nära och jag inte kan byta vapen riktigt så fort som situationen kräver.

Även om Clid the Snail lämnar en del att önska så är det ett ganska trevligt äventyr överlag. Det ser bra ut om man bortser från den ständiga dimman, handlingen känns relativt fräsch och de olika pussel som bryter av allt skjutande ligger på en lagom svårighetsgrad. Clid som karaktär har definitivt potential, men han skulle behöva några varv på löpbandet och lite mer stridsträning innan jag följer med honom ut på äventyr igen.