Recension: Chrono Cross: Radical Dreamers Edition [PS4]

Square Enix verkar ha förstått värdet av att återutge delar av sin äldre och ibland mer bortglömda katalog av spel. Vi har fått allt ifrån pixelbaserade mobilversioner av klassiska Final Fantasy-spel till nyversioner av Legend of Mana, Actraiser med flera. Spannet och ambitionsnivån mellan dessa nyversioner varierar kraftigt, och det är inte alltid lätt att greppa exakt vad Square Enix menar när de utannonserar en nyutgåva.

Efter djupt grävande i Square Enix arkiv så har turen kommit till en uppföljare i en spelserie som aldrig nådde Europa när det ursprungligen släpptes för mer än tjugo år sedan. Föregångaren, Chrono Trigger, brukar ofta hamna på många JRPG-fans topp tio-listor över de mest klassiska inom genren. Uppföljaren, Chrono Cross, fick inte riktigt lika varmt mottagande när det kom, och har heller inte fått samma legendariska status bland fansen.

Chrono Cross: Radical Dreamers Edition är ett paket som kombinerar originalspelet med en visuell roman som bara släpptes, eller snarare sändes, via Satellaview-tillbehöret för Super Nintendo i Japan. Det släpptes ursprungligen som ett sidospår till Chrono Trigger, men fungerar väldigt väl som en brygga mellan Trigger och Cross. Nu är Chrono Cross inte en direkt uppföljare till Chrono Trigger, men använder en del av samma teman och komplexa struktur. 

Chrono Cross introducerade ett radikalt annorlunda stridssystem än föregångaren, med ett hyfsat taktisk element. Karaktärerna har alla ett visst magi-element de är särskilt starka i, så att ge dessa rätt magiska förmågor är A och O. Utöver det har de såklart vapen, och kan anfalla ett antal gånger per runda tills dess att deras energi är förbrukad. Att kedja ihop svaga, medium och starka attacker för att nyttja den begränsade energin på bästa möjliga vis blir vitalt för att snabbt få ner fiender.

Chrono-serien är överlag känd för sina stora karaktärsgallerier och komplexa handlingar, och Chrono Cross är inte ett undantag. En bit in i spelet har jag lyckats rekrytera ihop tolv spelbara karaktärer av ett 40-tal totalt. Att hantera och se till att alla dess används rätt är ett knivigt pussel som kräver en hel del tankeverksamhet och planerande. Alla har sina för- och nackdelar i strid, då alla har någon form av förkärlek för viss sorts magi och fiender är oftast svaga för en eller ett par olika magier. 

Chrono Cross vore inte ett klassiskt japanskt rollspel utan att kräva ett visst mått av stridande. I nyutgåvan finns dock lite hjälpmedel för att göra dessa bataljer lite mindre tidskrävande – dels går det att snabba upp tiden, undvika slumpmässiga strider samt att det finns möjligheter att göra ditt lilla gäng osårbart med ett alternativ som innebär att fienderna i princip alltid missar sina attacker. Att kunna “snabbspola” förbi strider för att kunna fokusera på handlingen och karaktärerna är en välkommen möjlighet, även om det rekommenderas att slå av den funktionen på de mer krävande bossfajterna, då stridssystemet faktiskt är rätt kul att laborera med.

Allt är dock inte guld och gröna skogar i nyutgåvan. Grafiskt sett har det inte lyfts upp till en modern nivå på ett kompetent sätt, utan bakgrunder har lite slarvigt maskin-uppskalats utan att putsas till manuellt särskilt mycket. Det kan ibland leda till att det ser onödigt grötigt ut och spelet tappar lite av sin charm och visuella identitet. 

Trots de smärre grafiska problemen så är Chrono Cross Radical Dreamers Edition ett riktigt bra spel, även om det alltid hamnat i skuggan av Chrono Trigger. Karaktärsgalleriet och interaktionerna mellan dessa märkliga varelser är ett rent nöje att se. Det kommer krävas en hel del tid och tålamod för att låsa upp alla dessa, och multipla genomspelningar för att samla alla och se alla möjliga slut. 

Vi lever i en fascinerande tid där Square Enix verkar uppskatta vikten av sin enorma katalog med klassiska spel, och det är skönt att se att även mer ovanliga spel också får lite kärlek, även om det inte hade skadat om grafiken putsats upp lite bättre.