Recension: Chimparty [PS4]

Jag gillar sällskapsspel eftersom de inte bara är underhållande, utan även för att de sammanför familjen i ett glatt, socialt umgänge. När det gäller brädspel till konsol har jag endast känt den sociala glädjen i Mario Party tidigare, men nu glider ett nytt partyspel in på ett bananskal för att utmana Nintendos långa spelserie.

Chimparty är en del av Sonys PlayLink-serie, där upp till fyra spelare kan delta i festligheterna med hjälp av mobiltelefoner eller surfplattor istället för handkontroller. Efter att jag och mina motspelare startat den nedladdade appen, börjar vi ta selfies till våra färgglada primater innan vi börjar spela.

Själva huvudspelet är ett vanligt brädspel där den första apan som passerar mållinjen vinner hela matchen, men för att kunna förflytta sig behöver varje spelare samla bananstjärnor under minispelen. Efter att ett minispel har avslutats, tar varje schimpans ett steg framåt för varje insamlad stjärna, och spelare på sista plats får sedan kasta en tärning för en extra chans.

Jag tänker hoppa, fisa och dunka mig ned i basketkorgen!

Brädspelets struktur är inte helt genomtänkt. Spelaren på sista plats har för stor makt när hen kastar tärningen, vilket kan ändra placeringarna radikalt fort på den alldeles för korta spelplanen. Eftersom aporna inte får stå på samma ruta, hoppar jag över en motspelare under förflyttningen framåt. Men det mest ologiska inträffar när jag kastar tärningen och det står tre deltagare i rad framför mig; om jag får en etta så hoppar jag fyra rutor framåt och det räknas som ett steg – men jag hamnar på precis samma ruta om det blir en fyra istället.

Minispelen lockar till högljudda skratt och det svenska talet underlättar avsevärt för yngre spelare. Oftast ska jag hoppa i en viss riktning ill exempel om min fisande primat ska vara basketboll, eller att hålla i mobilens knappikon om jag ska förflytta mig uppåt i ett lagspel. Eftersom det måste vara fyra deltagare tar datorstyrda apor över om kvoten inte fylls av mänskliga tävlande. Tyvärr har datorn ett markant övertag i vissa minispel, särskilt i målarspelet där det gäller att täcka planen med sin färg.

Min personliga favorit bland minispelen påminner om kull; att kasta en bikupa på en motståndare och försök att undvika den själv under någon minuts speltid. Hela familjen gapskrattade när den röda kupan skickades vidare i snabb takt.

Det finns ett ensamspelarläge där jag ska skynda mig i mål innan en enorm, illaluktande orangutang hinner ifatt mig och därmed kastar en äcklig tårta på sitt byte. Jag hade faktiskt föredragit att ha detta inlägg i det ordinarie brädspelet för flera spelare. Annars är det fruktansvärt tråkigt att spela tillsammans med tre datorspelare eftersom den mänskliga faktorn är partyspelens huvudsyfte.

Banankontakt i min takt.

Chimparty är ett sockersött spel och de karismatiska aporna gör mig glädjefylld med sina personligheter. Jag kan låsa upp roliga kostymer med tillräckligt insamlade bananstjärnor, och visst är det festligt kul med en grön schimpans iklädd krokodilhatt och ballerinaskor. Både de slumpmässiga och anpassade spellägena är enbart minispel där den spelare med flest stjärnor vinner, vilket passade mig och familjen bäst.

Spelet går ut på att ha roligt och jag tycker att ett par spelomgångar passar gott en söndagseftermiddag, men jag rekommenderar att ni är fyra deltagare och gärna fler än två.