Recension: Chime Sharp [PS4]
2010 släppte spelstudion Zoë Mode ett nytt slags musikspel som kretsade kring ett Tetris-liknande koncept. Spelaren placerade ut de välkända formerna på en spelplan och musik skapades. För sju år sedan bidrog artister och grupper som till exempel Moby, Orbital och Philip Glass till spelet och av någon outgrundlig anledning missade jag denna upplevelse helt.
En uppföljare har varit på gång ett tag, och har bland annat fått ekonomiskt stöd via Kickstarter, en kampanj som jag också missade. När spelet nu landade hos redaktionen fick jag dock upp ögonen för det, och fick som tur möjlighet att spela det för recension.
Min allra första upplevelse är dock inte alls positiv, eftersom spelet är ganska dåligt på att förklara vad det är jag ska göra. Eftersom jag ges former att placera ut i nivåerna, och då dessa påminner väldigt mycket om tidigare nämnda Tetris, startar jag min spelomgång helt fel. Min hjärna är nämligen så grundligt programmerad att formerna ska användas för att ta bort delar av banan, något som visar sig vara helt fel metod i Chime Sharp.
Målet i varje nivå är nämligen att täcka så mycket av spelfältet som möjligt genom att placera bitarna i mönster för att skapa rektanglar. Så fort detta är gjort räknas det som att jag har erövrat en viss del av spelplanen. Det tar lång tid innan jag förstår och konceptet börjar klaffa för mig.
När dock bitarna har fallit på plats för mig, öppnar spelets formidabla enkelhet och spelglädje upp sig för mig, likt en vacker blomma. Helt plötsligt sjunker toner och takter in i mitt sinne och jag ryser nästan av välbehag varje gång jag täcker en så stor del av banan att musikstycket växer och ändrar karaktär.
Det ena föder det andra; när tonerna ökar i intensitet och den elektroniska musikens spektrum vidgas, känns det lättare och lättare att följa med i rytmen. Jag upplever ett euforiskt flyt och kan plötsligt placera ut former i en rasande takt och får fler bonuspoäng än tidigare; jag njuter fullständigt. Mitt i all pulserande musikglädje slutar dock nivån tvärt och jag upplever ett stort antiklimax. Det första spelläget går nämligen på tid och låter mig inte spela längre än några minuter.
För att förlänga tiden behöver jag skapa kedjor eller kombinationer av de ihopbyggda kvadraterna och för att öka intensiteten, måste jag även hålla koll på mina fyrkantiga skapelser som jag gjort tidigare i nivån. Om ett område börjar pulsera och blinka, krävs det att jag snabbt bygger på det med ytterligare former för att återaktivera det och på så sätt erhålla ytterligare bonus.
Efter någon timme har jag plöjt igenom en hel del låtar och förundras över hur stor mental påverkan ett spel som Chime Sharp har på mig som person. En skön melodi triggar mig att vara duktig, i nästa steg aktiveras en fet syntmatta som ger mig gåshud och efter frenetiskt placerande av former, smyger sig en enkel trumtakt in. Det känns som att jag faktiskt påverkar musiken, kanske till och med är en bidragande faktor till att det låter så bra. Känslan är obeskrivbar och jag kommer på mig själv att flera gånger vilja upptäcka mer av vad musiken har att erbjuda.
Med artister som Chvrches, Magic Sword och A Mote of Dust i repertoaren, blir spelet aldrig tråkigt för öronen. Det enda jag önskar är att det fanns ett utmanande läge som inte går på tid. Visserligen finns ett övningsläge men det verkar tyvärr endast innehålla en enda värld och hjälper mig inte att förbereda för storhet i de verkliga spelomgångarna.
Spelet har sina brister, men de återfinns snarare den dåliga kommunikationen och utformningen av spellägen, absolut inte i spelglädje eller musikaliska upplevelser. Söker du ett halvflummigt pusselspel med musikalisk genialitet, har du hittat helt rätt med Chime Sharp. Ge det en halvtimme av din tid och jag garanterar att du också sitter där med ett leende, hög puls och en brinnande vilja av att spela Chvrches-nivån en gång till bara för att få höra ännu mer sång.